Den sista godnattsagan

Jag hade just gått ner i vikt, men när mina pojkar dog, kunde jag inte fokusera på programmet längre (myfitness pal). Illamående pga tom mage, kunde tvinga i mig nudlar. Tror jag gick upp i vikt för jag struntade i det mesta, har inte vägt mig på ett bra tag, men har iaf inte blivit värre, det märks ju på kläderna. Och varför skulle jag få äta när mina söner inte kunde äta mer... Dumma tankar. Idag har jag känt mig bättre och kunnat göra massa saker. Det kan komma en sån dag då och då. Men sen dyker jag igen. Det har gått två år, jag försöker äta och göra saker, för jag tänker att de skulle velat att jag är glad. Men får ibland dåligt samvete om jag mår lite bättre. Som om jag skulle kunna leva normalt fast de är borta 　 . Jag drömmer om dem på nätterna, oftast en i taget, drömmarna har ändrat karaktär från lyckliga återseende till sorgsna minnen. Jag vill aldrig mer säga God Jul, struntade helt i julen. Förutom att jag gick till pojkarnas grav, eftersom jag aldrig

Varför sjuder ilskan inom mig när jag försöker vara lugn och snäll? Känns ibland som om jag vill attackera de som frågar hur länge jag ska sörja  :(  Förstår att det är tufft att stå ut med någon som har en sorg som aldrig går över. En sorg som väcker mig varje morgon, en sorg som söver mig i tårar varje natt, en sorg som ger mig drömmar som fyllts av hopp. Och ingen bryr sig.

Tyckte jag var så duktig och så stark, levde ut min sorg när jag skrek och grät. Medan jag packade undan deras saker. Men e n sak gick jag förbi. Det var tatueringsmaskinen som jag hjälpt Jesper beställa som en del av hans fortsatta levande liv. Och som jag fick hämta ut efter hans död. Jag bestämde mig för att ta hand om det. Har känt mig konstig sen dess och har gråtit i flera timmar. 

Jag vet inte riktigt vem jag är längre. Det jag varit så länge finns inte mer. Jesper dog 5 dec 2017 och Anton 12 januari 2018. Tre dagar före julafton 2017 begravdes Jesper. Jag har börjat lära mig vad "död" betyder. Det är ingen resa som de kommer tillbaka från. Trött, sömnsvårigheter, vill inte gå ut, hoppar över saker som jag brukar hålla på med, kurser m.m. Jag försöker ändå. Samtidigt har jag överlevt och upplever mig som en mer ödmjuk person som inte hamnar i hetsiga diskussioner (som förr). Vissa saker blir så små och obetydliga i sammanhanget. Jag är sjukskriven 100% för posttraumatiskt stress-syndrom. Och det för också med sig utmattning. Jag vill inte gå upp ur sängen, vill inte äta, inget är roligt. Mitt liv är så förändrat. Från all stress och oro där man aldrig hinner tänka så går jag nu igenom allting bit för bit. Men försöker ändå låta mig skratta åt idiotsaker och tänker på oron jag slipper nu. Och framförallt att ingen mer kan skada d

Har börjat kännas jobbigare för mig nu efter två år. Det det är först nu jag börjar förstå innebörden av begreppet "död". Samtidigt är det som en acceptans som låter mig sörja igen. För den första chockfasen var trots allt den svåraste för mig. Viktigt tror jag är att tänka på att mina barn hade velat se mig leva och göra sådant som är bra för mig, men som jag inte hade ro till förut. Man behöver ta hand om sig själv på alla tänkbara sätt. Det är som en latent sjukdom, rätt som det är brister det igen. Men jag har två barn till att tänka på, vill inte de ska se mig gå ner mig. Vet inte hur jag hade tänkt utan dem. Man kan lära sig hantera det, tillåta sig att sörja hur länge som helst, bara man tar hand om sig själv och har ett nätverk och umgänge utanför hemmet. Samt har insikten om att sorgen och saknaden är för alltid. Det svåraste är nästan att försöka få andra att förstå att det här är ingenting som kan gå över.

Idag slog knoppen ut. Nu har det hänt! För första gången har en orkidé överlevt hos mig. Och det är för att Jesper sköter om den, det gör nämligen inte jag. Bara ställde undan den i hans rum. Berättar för de som var med och skickade denna planta till mig i december 2017 då Jesper lämnade oss så tragiskt. <3

I söndags var jag på seans. Jag har aldrig varit på seans förut och det var inga kända medium, men jag är med på deras kurser så jag åkte dit med en vän och hennes dotter. Medierna beskrev personligheter på andar som var närvarande i rummet. Jag förväntade mig att Jesper eller mamma skulle ploppa fram såklart. Jesper som alltid syntes och hördes mest, inga problem med att föra sin egen talan. Så beskrev mediet: Jag ser en ung man som var blond som barn, men som senare blev mö rkare i håret, han är blek och skör, mediet höll sina händer så de beskrev hårlängden. Hon beskrev min son Anton så hjärtskärande precist att jag blev alldeles varm. Och trots att någon bakom mig också kände igen beskrivningen var både jag och mediet helt på det klara att det var min son Anton som kom. Jag som trodde Jesper skulle komma. Men kan nu känna att det inte var lika viktigt för Jesper som för Anton att komma igenom. Anton var blek och skör, godheten och ljuset i ett nötskal. Han ville säga förlå

Igår fyllde Anton 28 år. Det var torsdag den 12 september. Det var torsdag 12 september 1991 också. Och jag hade fått världens finaste lilla pojke i mina armar. Den tredje sonen. Lyckan var lika total som de andra gångerna jag för första gången fick se mina söner för första gången. Det kommer dagar då man inte vet att barnen är döda, man kan skratta och vara lycklig. Sen ett litet tecken, ett barns sko, ett klädesplagg, ett foto och jag dyker igen, sorgen som är så oerhört svår, aldrigheten, är de döda båda två? Jag kommer aldrig kunna förstå det fullt ut Grattis på din dag, Anton, sa jag igår vid din grav. Vänliga medmänniskor gav dig blommor i mängder. Eller stöttade mig ekonomiskt och möjliggjorde att jag kunde göra din plats extra fin. Mitt hjärta känns varmt. Det finns medkänsla och empati i världen.  Jag hade glömt detta under vårt iskalla krig mot fördomar och myndigheter under så många år. Men det kommer också en dag då jag ska berätta vilka krafter som l

Jesper 2013-09-07 #idagvilljagleva #räddanästa

Samhället/staten/socialtjänsten skrämde livet ur dem. D e gjorde allt för att dölja vad som ska synas på stickan.  De blev mästare på olika kemikalier, molekylernas sammansättning och de vanligaste ingredienserna för egen tillverkning finns att köpa på apotek. D et fanns en tid då inte jag heller förstod detta och önskade nolltolerans.  Men jag började se mig omkring.  När jag var ung blev man inte kriminell om man hade  # cannabis  för eget bruk, d.v.s. innehav av mängder man antogs själv skulle konsumera.  Fler dog av alkoholens verkningar, mest för olyckor de råkade ut för. Men även av alkoholförgiftning.  Om du orkat läsa så här långt kanske du börjar komma till insikt om på vilket sätt våra brukare ska våga säga  # idagvilljagleva  och hur jag tänker kring hur vi kan  # räddanästa  och skydda familjer från den outhärdliga smärta det innebär att förlora ett barn som en gång var lyckligt och hade livslust.  Definitivt avkriminalisera, det är ju kriminaliseringen som

Redan sedan pojkarna var små lovade jag mig själv att inte ta emot råd som kändes fel i mamma-hjärtat. Rätt eller fel vet jag inte ens med facit i hand. Men en sak vet jag bestämt - att jag gjorde det jag själv trodde på. Så jag kan aldrig anklaga mig själv eller ångra mig, mitt samvete är rent för jag gjorde det jag trodde på. Inte vad andra trodde på. Jag lärde mig massor under tiden vi krigade tillsammans, bland annat ödmjukhet och respekt. Acceptans. När Dödens Ängel står vid dörren hjälper inga lås i världen. Gör alltid det som känns rätt i ditt hjärta så kommer du alltid kunna säga: Jag gjorde det jag trodde på och som kändes rätt. 　

Min mamma dog den 12 juni. Kanske inte hör hit, men hon var en mamma som kämpade vid min sida ända tills hon blev dement. Och det blev hon strax innan mina pojkar gick bort. Hon förstod ibland vad som hänt och ibland inte. Min mamma var svårt sjuk med olika sjukdomar varav dubbelsidig inflammatorisk bröstcancer tog hennes liv. Jag satt bredvid, hann inte fram, men hon var fortfarande så varm, började bli kall... Jag la mitt huvud på hennes bröst och det rosslade lite och jag grät. Efter det har jag inte fällt en enda tår. Är jag skadad? Jag tror på en fortsättning. Och att mamma nu är med mina pojkar, med sin familj, med alla djuren hon älskat så mycket. Jag sa till henne att hon inte fick dö precis efter pojkarna. Men när hon låg svårt sjuk och förvirrad på ett äldreboende, sa jag att "nu kan du gå, jag är ok". Pappa höll emot, de har varit ihop sedan 1953, han släppte inte. Men kl 6 morgonen efter jag sagt att hon är fri att gå vad beträffar mig, somnade hon in i stillhet (

Jag har börjat känna mig mer och mer handlingsförlamad, mitt hem förfaller, minsta sak är en oerhörd ansträngning för mig just nu.  Jag vill bara dra täcket över huvudet och försöka sova. Men fortfarande faller allt ansvar på mig, min mor somnade in 12 juni så jag måste planera begravning igen.  Min familj säger att jag har talets gåva, men det är inte så, jag var tystast i klassen när jag var barn, blyg och tillbakadragen, babblade mest med min mamma.  Även mat, tvätt, disk... Min hjärna försöker men min kropp rör sig inte ur fläcken och mina ögon bara stirrar. Jag är visserligen aktiv på många andra sätt, har tre kurser per vecka till exempel. Men det är just hemmet med sina minnen som jag inte fixar.

Jag är vaken mitt i natten, har varit med min mamma på sjukhuset ikväll, svårt att släppa alla intryck, alla minnen, akutrummet där de sydde ihop Jesper medan jag höll honom i handen, röntgenavdelningen, hissen, lukterna hela miljön skrek till mig att jag har förlorat mina söner. Och ambulansföraren som berättade att han var den ambulans som kom när Anton hade dött. Trauma, sjukhus, poliser, ambulans, hjärt- lungräddning , ångest , skräck och nu är de borta, men miljön andas ut sin ångest över de döda, de som dog i onödan. För de som inte vågade larma 112 för att de skulle bli inlåsta, för de med infekterade sår som inte vågade söka vård och dog i blodförgiftning, ...  :(  sjukhusfobi, eller sjukhusmani

Kommer aldrig dit en gravsten, jag vill att graven ska vara vild och vacker, intensiv, så som mina älskade pojkar var och är i mitt hjärta. Men det kommer upp skyltar så småningom, för jag vill att de som vill besöka graven ska hitta dit. Å vad jag saknar dem. Brukar känna deras händer i min, Jespers lite mer kraftfulla, Antons lite med spensliga och tunna  <3  Jag kan inte ta in att de aldrig mer kommer tillbaka. De är bara bortresta, det finns ingen död, Jag älskar er nu och för alltid. Vi ses snart igen.

Den 5 december kom polisen hem till mig. Jag visste att Jesper var på sjukhuset. Jag hade ringt och varnat stödboendet, Bo care i Norrköping. De ignorerade mig, bad mig ringa dagtid istället, Ett par dagar senare var det stödboendet som ringde till mig. De sa att Jesper är på sjukhus och jag måste ringa dit för uppdatering om hans tillstånd. Eftersom jag varit i samma situation förut, ganska många gånger, förstod jag när de inte ville svara och sen, som jag anade såg jag polisbilen parkera på min gård fasans ögonblick min yngsta son var död Jag vill leva. Den 5 december 2017 trodde jag mitt liv var slut, all kraft och all styrka fick jag uppbåda för att överleva för min övriga familjs skull. Jag har blivit mer djupsinnig och tankfull. Jag skulle vilja ställa en fråga. Om någon skulle vilja svara... Fråga: h u r visar man att man bryr sig? Fråga: om man älskar någon, h u r många gånger i månaden är det lämpligt att träffas. Fråga: hur ofta kontaktar man den älskade v

Det är en sluten grupp på Facebook för oss som förlorat våra barn på grund av droger. Ordet "inspiration" känns ganska fel i sammanhanget. Men.. det är ofta där jag skriver av mig det allra värsta. Och sen kopierar jag hit för att ha allt samlat, kanske till tröst för någon, eller för att minnas hur det var - dag för dag. Jag kopierar ingenting som andra har skrivit i gruppen, kopierar inga kommentarer. Utan detta är mina egna privata ord. Man får bryta ihop. Gråt är healing, jag bar min sons urna till hans brors grav. Det kändes precis som att vara gravid, tyngden, känslan, nära kroppen. Och Anton som var så lång, nu lite aska i en urna... Pappan sänkte ner urnan och då kom sammanbrottet för oss båda. Vi hade valt att ha en präst med oss vid urn-sättningen. Pappan och jag höll om varandra och grät öppet. Det kändes ok, skulle vara mer konstigt att inte reagera   D et gör ont, jag vet det. Farmor är damen som går bakom mig. Redigera eller ta bort d

Sången från Disney Lejonkungen (The Circle of life) ger mig gåshud. https://www.youtube.com/watch?v=1k1t8zeIA6o Denna dam har stöttat mig genom sorgen, det var Jespers hund och hon är född aug 2017, Jesper dog 5 december 2017. Hon betyder allt för mig, det är som att det finns något kvar av min son där i hennes blick . 　 Människor kan vara ok, men också vara oerhört oförstående. I början är folk nyfikna, intresserade, empatiska osv. Men livet går vidare. För oss och för andra. Så jag accepterar situationen. Utifrån andra människors synsätt så bör min sorg vara över nu, inte gräva ner sig, eller ens tänka på de man saknar, Glömma och gå vidare känns det ibland som man borde göra. Men jag förlåter dem. Har man inte mist något av sina barn kan man aldrig förstå. Så jag försöker flyta med och låtsas som om allt är ok. Men ibland drömmer jag om mina barn och hur någon försöker ta dem ifrån mig, jag försöker gömma och skydda dem. Men det går inte. Se