Den sista godnattsagan

Rummet hade blivit gyllene. Allting gnistrade och glimmade. Det var så speciellt. Jag vet att du hade rökt på. Och kanske hade jag det också. Allt var i guld. Och du sa att jag var vacker. Det tyckte inte jag att jag var. Någonstans så tror jag att du verkligen menade det. Att jag är vacker. Mystisk. Udda. Förstår inte hur du slutade älska mig? Kunde jag inte som du, bli utbränd?

Jag får för mig att allt har och att allt hade en mening. Du och jag. I hallen, den där ödesmättade natten, mitt i påsken som andra firade. De som inte har det som vi. Vi kramades och jag var lycklig. Du sa att jag nog är för fin för att vara med ett slödder som du. Min upplevelse av dig var på den tiden inte som att du var ett slödder. I min förvrängda och skadade verklighet var du en ängel, en känslig och vek person. En som liksom dina söner kommit hit för att förändra världen. Göra den till en bättre plats.

Men det var inte allt. Det var som en kvardröjande vind ifrån det 70-tal där vi fick vara unga. Och agera som unga. Det var Rolling Stones, det var Ruby Teusday och As tears go by. Trots att jag blev varnad så ville jag vara med dig. Vad bryr man sig om varningar medan man fortfarande är en godtrogen idiot? Jag kände en kärlek som gavs till mig av Gud. För att jag mot alla odds skulle ge liv åt de som är hans sköraste änglar.

Som sagt... det blev Brittsommar, en sista sommar, en sista stund - att igen försöka vara ung, behålla ungdomen. Den som var glad och livlig. Och rätt så svår. Det var Gary Moore, det var den sommarens hit, eller inte... Over the hills and far away.. Vi var inte Guds bästa barn. Det var blå Smirnoff och öl som var för starka för små flickor. Men vi klarade oss, Vi visste gränserna. Eller hade bara tur. Vi ville leva, ville ha roligt, det var allt. På de som skulle komma efter tänkte vi inte alls.

Kanske är det medicinen som jag fick när jag hade alldeles för mycket lust att lämna den här världen. Mediciner är ju ett jävla skit! Först när man får reda på att ens minsta söta små är narkomaner... så får man så klart en chock, en stor smärta att genomlida. Men på något sätt verkar det som om man blir härdad. Man = Jag. Man anpassar sig. Man vänjer sig. Hemskt!

Ni måste lyssna på mig. Jag har så mycket att berätta. Jag vet inte om det är intressant. Men det känns som om det måste komma ut. Fram i friheten. Förlösas. Om än med samma födslovåndor som förut, fast nu psykisk smärta. Lyssna, jag vill berätta om det som var bra också! Men det är inte intressant. För där behövs ju inga åtgärder. Ni har tagit er an ett uppdrag. Ni får betalt och ska slutföra uppdraget. Bara. Vi är ett uppdrag. Och inget annat. Inga människor. Inget levande liv. Ett uppdrag bland alla andra. Jag är ändå tacksam. När saker och ting händer. När någon gör något mer än att fundersamt knacka pennan mot skrivbordet och samtidigt klia sig försynt i huvudet. Medan någon funderar på hur mycket den ska säga, vad den ska göra, hur den ska förhålla sig till en anhörig, ifall anhörig är intelligent eller blåst.... Socialtjänsten och jag själv har levt sida vid sida genom 25 år. Personer som har arbetat med vår familj har kommit och gått. Och har brytt sig mer eller mindre. Gjor

Jag älskar dig pappan, det har jag alltid gjort. Det finns ingen som jag känner så väl. Och som jag ändå aldrig har fått lära känna p.g.a. alla lögnerna. Jag tror jag förstår hur du tänkte. Man lär sig mycket om allt. Aldrig har jag haft en så nära och avspänd relation med någon mänsklig varelse, varken förr eller senare. Ifall jag gör undantag för mitt eget kött och blod - Föräldrar, syskon, mina underbara söner. Och det finns ingen som känner mig så väl som du, pappan! Genom våra barn och genom Gud så blev vi kanske det Prästen sa - Ett kött. Vad Gud har förenat må människan icke åtskilja. Jag är troende, men inte kristen. Jag tror på ritualer och att en vigsel är för evigt. Hur än människorna och lycksökarna behandlar det heliga förbundet. För det är magi. Det som är skapat är skapat. Nu börjar vi bli gamla, eller bra mycket äldre än vi var i vår ungdom - 1987 - Brittsommaren, den vackra, underbara! Vi behöver varandra nu. Det vi har gått igenom tillsammans och inte till