Den sista godnattsagan

Jesper Åhlin 1993-2017 R.I.P  Egentligen var det inte just idag, utan ganska längesedan, som jag började upptäcka tystnaden. Tystnaden för mig är att höra regnet droppa utanför mina fönster och klockors tickande minut för minut. Och för varje minut tycks tystnaden bli mer och mer kompakt. Men just idag fick jag ändå en insikt om tystnaden. När började min tystnad? Kom den plötsligt eller smög den sig på mig? Jag filosoferar ensam i köket med min kaffekopp. Koppen "Minior" som lyckats överleva i ungefär 30 år. Märkligt nog, måste jag säga, med tanke på allt glas och porslin som krossats under åren. Och jag undrar stilla om den här koppen kommer att bli 60 år gammal, och kanske lyckas den överleva mig. Vem vet? Lyckan blir först riktigt stor, när trampet hörs av små små skor. Barnskor (himmel & pannkaka) Mamma brukade rabbla den lilla ramsan. Undrar varför? Om den bara var gullig kanske, för mamma verkade aldrig gilla vilda och högljudda lekar av barn och barnbarn. Jag undr

Britt-, indiansommar   Det är väl närmast indiansommar man kan relatera till eftersom Brittsommar tydligen kan inträffa i oktober, medan indiansommar kan inträffa när som helst under hösten. Och med den rubriken hade jag tänkt berätta en helt annan historia. Men den får vänta lite. Varav hjärtat är fullt, talar munnen, som mamma brukade säga. Det är en annan typ av sorg att någon man haft med sig i 63 år försvinner. Det är stort och ofattbart.  Min pappa tog själståget till min mamma Det var den 11 augusti. Pappa hade varit sjuk någon vecka. Med tanke på den aktningsvärda åldern av 95 år så var jag väl lite förberedd. Men ändå inte. Det gick fort. Jag hade frågat för någon månad sedan varför han hostade. Jag fick senare information om att han fått antibiotika. Vad jag vet om antibiotika så slår det ut immunförsvaret. Men jag tänker inte ifrågasätta behandlingen. Det fanns så mycket annat att ta hänsyn till.  Min pappa var multisjuk Sedan flera år tillbaka. Han hade diabetes 2, bland an

Eksjö 2023-06-12 Skrivet rakt ur hjärtat utan paus eller eftertanke, så om ni hittar sakfel eller liknande, beror det på flödet jag hade i den stunden. Återigen väljer FK att ge Carl avslag på sin ansökan om sjukersättning. Jag undrar nu hur många gånger, hur många läkarintyg, hur mycket oro vi ska behöva stå ut med?  Jag, som mamma och Carls ombud, kräver nu en förklaring till varför FK väljer att pressa denna redan så hårt drabbade familj bortom bristningsgränsen. Jag vill ha ett svar på varför Carl bara är en siffra och inte en egen person, värd att ta hänsyn till.  Jag har funderingar på varför FK tror sig veta mer om en person de inte känner eller har träffat, än de människor som kämpat runt omkring Carl så länge vi kan minnas. Det är faktiskt ett under att Carl inte har följt sina bröders val med självmedicinering och senare död, för att orka med alla krav och måsten.  För FK vet inte vad ett krav innebär för Carl. FK vet , eller vägrar förstå, att Carl blir allt sämre efter all

 2023-06-28   Detta inlägg innehåller en annons från  Quicktest   Årets pelargon 2023 När pojkarna dog, var det något mer som dog. Pojkarna var mitt livs kärlek, min inspiration och min livspuls. Halva barnakullen var borta. Från ena stunden till den andra. Det gick inte oförmärkt förbi .  Det gick inte förbi alls. Såklart älskar jag alla mina fyra söner.   Mitt sinne och min själ fylldes av alla fyra. De tomrum som funnits var plötsligt fyllda. När jag fick vara med pojkarna. Den här sommaren har jag städat lite på balkongen. Saker efter Jesper har dröjt sig kvar där. "Balkongrummet" var Jespers rum när han fortfarande bodde här hemma hos mig. För att komma ut på balkongen behöver jag passera det rummet. Jespers rum är i princip utan minnen från honom . Mina marsvin bor där nu. Samtidigt kan jag lova att spåren aldrig försvinner helt. Alltid dyker det upp små tecken på att de en gång har levt här i min dimension. Nu får blommor, kryddor och tomatplantor åter gro och växa här