Den sista godnattsagan

Efter den mörkaste kvällen trodde mamman att ingen mer kväll eller dag eller natt kunde bli lika svart. Och kanske kunde de inte det. För mammor härdas. Ifall de inte går under förstås. Hon tänkte att det kanske inte skulle hända igen. Samma sak som för flera år sedan. Att hon återigen skulle sitta vid sitt bord och vara handlingsförlamad av skräck och förtvivlan. Eller att hon återigen av oro skulle tvingas göra det smärtsamma valet. Ringa efter icke önskvärd hjälp.  Men som ändå är den enda hjälp som kan hjälpa. Den hjälper för att (för dem) är bäbisen bara ännu en narkoman som de plockar upp ur spyorna på den oäkta mattan. Men för den gröna trädmamman är det som att få sitt hjärta och sin själ slitet ut ur bröstet. En del av henne själv. Den smärta han bär på har varit hennes i så många år. Från den stund han var en liten glad, men envis, kille med gyllene lockar. Till en mycket större man med krossade illusioner och långt svart hår. Och kanske snart också med krossa

Det verkar som om hela mitt liv har varit en slags villfarelse och jag vet varken ut eller in just nu. Jag bär på information som är tung att bära. Lögner och svek, förtroenden som har svikits. Jag vet mycket mer än jag vill veta. Och mycket mer än jag antar att vissa vill att jag ska veta. Men jag tror att alla vet ändå att jag vet, jag vet, jag vet , jag vet... tänker den Gröna Trädmamman helt sinnessjukt. Men vem blir inte sinnessjuk av en verklighet som inte längre finns? Ett liv som man trodde fanns men som var en illusion... En dröm om lycka...

Möjligen så var det hennes värsta ögonblick. Eller det näst värsta. Hon sitter vid köksbordet. Mamman. Oförmögen att göra något alls mer än att vänta. Det var hon själv som hade anmält honom. Till Polisen. Och till Socialen. Så nu är han efterlyst. Det är en regnig sommar. Köksbordet får henne att stelna lika mycket som det träslag bordet en gång gjordes av. Mamman stirrar ut genom det oputsade fönstret och tankarna maler. Anmälde hon sitt eget barn? Hon som för 20 år sedan hade bestämt sig för att aldrig mer i livet ha något att göra med Socialen. Det är ett ögonblick i hennes liv som hon aldrig kommer att glömma. Men frågan är om inte dagen som kom efter den här dagen blev ännu mer smärtsam?

Jag vill ju berätta! Varför kan jag inte sammanfatta? Var ska jag börja? Det har blivit för mycket! Men en dag så lossnar det. Det vet jag.