Den sista godnattsagan

Det är en sluten grupp på Facebook för oss som förlorat våra barn på grund av droger. Ordet "inspiration" känns ganska fel i sammanhanget. Men.. det är ofta där jag skriver av mig det allra värsta. Och sen kopierar jag hit för att ha allt samlat, kanske till tröst för någon, eller för att minnas hur det var - dag för dag. Jag kopierar ingenting som andra har skrivit i gruppen, kopierar inga kommentarer. Utan detta är mina egna privata ord. Man får bryta ihop. Gråt är healing, jag bar min sons urna till hans brors grav. Det kändes precis som att vara gravid, tyngden, känslan, nära kroppen. Och Anton som var så lång, nu lite aska i en urna... Pappan sänkte ner urnan och då kom sammanbrottet för oss båda. Vi hade valt att ha en präst med oss vid urn-sättningen. Pappan och jag höll om varandra och grät öppet. Det kändes ok, skulle vara mer konstigt att inte reagera   D et gör ont, jag vet det. Farmor är damen som går bakom mig. Redigera eller ta bort d

Sången från Disney Lejonkungen (The Circle of life) ger mig gåshud. https://www.youtube.com/watch?v=1k1t8zeIA6o Denna dam har stöttat mig genom sorgen, det var Jespers hund och hon är född aug 2017, Jesper dog 5 december 2017. Hon betyder allt för mig, det är som att det finns något kvar av min son där i hennes blick . 　 Människor kan vara ok, men också vara oerhört oförstående. I början är folk nyfikna, intresserade, empatiska osv. Men livet går vidare. För oss och för andra. Så jag accepterar situationen. Utifrån andra människors synsätt så bör min sorg vara över nu, inte gräva ner sig, eller ens tänka på de man saknar, Glömma och gå vidare känns det ibland som man borde göra. Men jag förlåter dem. Har man inte mist något av sina barn kan man aldrig förstå. Så jag försöker flyta med och låtsas som om allt är ok. Men ibland drömmer jag om mina barn och hur någon försöker ta dem ifrån mig, jag försöker gömma och skydda dem. Men det går inte. Se

Jag har börjat förstå innebörden, tänkte först att de är på en resa. Alla behandlingshem osv, de har varit frånvarande ofta. Men nu känner jag att det gått för lång tid och att jag börjar förstå innebörden av död. Död är evig, jag får aldrig mer se dem eller hålla deras händer. Ändå kan jag känna dem så väl och hur ledsna de blir när jag är ledsen. 2018 är ett svart år i mitt liv, ett tomt hål, jag minns inte, det enda jag minns var hur jag grät och plågade mig igenom alla minnen och saker. För att kunna börja läka min själ (som aldrig läker), för att kunna stå stark på mina ben med huvudet högt. För att jag har två äldre söner som också behöver mitt fulla stöd. Och i mina drömmar kommer de ibland. Jag känner och vet att det finns. Bara på ett annat sätt. Jag kan se deras leenden om jag vill, men också deras tårar, övergreppen, kränkningarna, förnedringen, knivskadorna och alla deras tårar.... min lilla tröst som jag tappert klamrar mig fast vid: ingen kan skada dem nu mer <3

Igår såg jag ett så starkt lysande stjärnfall så jag måste ta en extra sväng med bilen och kolla om det börjat brinna någonstans. Men jag såg inget och jag tänkte på, att man får önska något när en bit stjärna faller. Sen tänkte jag att det jag önskar mig går inte uppfylla, inte på något sätt (få tillbaka mina två yngsta söner). Inatt vaknade jag av att någon ropade mitt namn, en röst som verkade så bekant. Jag vaknade till och hörde att det var Jespers röst. Och av att jag sa: Jesper, vad vill du? Sedan vaknade jag upp och borta var Jesper. Det kändes nästan övernaturligt. (lånad bild)

Som att leva i ett vacum var det första året, fattade ingenting, är de borta båda två? Alltför ofattbart var det. Varje steg jag tog och varje andetag jag drog hörde jag de ofattbara orden - Jesper är död, Anton är död, mina yngsta två söner, vi som kämpat och krigat var borta. Det fanns trots allt en morgondag, en dag av acceptans, en dag av tröst och tillit över att de lever i mitt hjärta. De är en del av mig och kan alltså inte dö förrän jag själv dör. Jag kan nu le åt deras små speciella personlighetsdrag. På senare tid är det Anton som kommit igenom och det känns någonstans bra. Ibland känner jag deras händer i mina, Antons lite smalare hand i min vänstra hand, Jespers mer kraftfull i min högra hand. Det finns ingen död, bara ett dimensionsskifte. Jag hoppas att fler hittar tröst i något som känns bra och trovärdigt för dem. Jag har överlevt det jag trodde skulle döda mig. Jag har liv, jag har kraft, jag har krigat för dem och för mig själv. #idagvilljagleva