Den sista godnattsagan

Jag ska berätta om bäbisen. Den är nu vuxen och ska fylla 19 år. Det är ju en tid. Fort har det gått. Men först ska jag berätta för er hur han nu för tiden uppfattas av "samhället". Kan man kalla dem så? De andra. De som inte känner bäbisen och aldrig har gjort. Jag är en mamma och jag älskar utan förbehåll. Mitt barn är och förblir mitt barn. Allt jag vill är att han någon dag ska kunna känna sig älskad och respekterad. Inte bara av sin familj. Utan också av samhället. Jag vill att de ska se bäbisen och inte det som den ser ut att vara. Inte en värsting, nej, tanken är omöjlig. Narkoman? Ungdomsbrottsling? Inte bäbisen. Omöjligt!

Hon tittar skrämt på klockan. Det var rast. Det hade varit rast. Skolgården var tom. Klockan hade redan "ringt in" som det hette. Den lilla flickan hade gått upp i sin lek så mycket att hon inte hade uppmärksammat att rasten hade tagit slut. Flickan blev jätterädd och sprang hem. Sedan minns hon inte mer.