Idag vill jag prata om diagnoser
Idag vill jag prata om diagnoser : Jag tycker vi ska sluta säga att "hon/han har en diagnos", när vi menar en odefinierbar neuropsykiatrisk funktionsnedsättning
Inlägg
Jespers födelsedagskalas har flyttats till himlen. MONA IRMA DAHLGREN · FREDAG 31 JULI 2020 · 3 MINUTER läst 15 gånger Jeppson det var bara jag, mamma, som kallade dig det Det förkortas Jepp Det var bara jag, mamma som visste det. På söndag fyller du 27 år. Den 2 augusti. Du var glad för födelsedagar Familjen betydde allt för dig I alla lägen Du visste hur älskad du var Du var aldrig rädd att ge förtroenden till mig Du gjorde verkligen intryck Du var så karismatisk, så speciell Och alldeles för skör Lite som jag själv för längesedan Även om vi gjorde olika val Av olika anledningar Min lille prins med svettiga blonda lockar i nacken som jag så många gånger somnat med näsan i Mitt yngsta barn Aldrig mer näsan i unga blonda lockar I drömmen kanske... Älskade Jepp För tre år sedan var du inte död Du fanns Du levde Du lämnade så starka intryck Var så älskad Men också hotad och rädd Rädd att behöva vara död För du ville leva Men inte under hot Och i n t e utan medicin. Du var en glad och lyc
Idag sökte jag på min telefon på "smhi" och fick upp ett budskap från Jesper istället. Kunde inte hålla mig, det stod att jag inte skulle vara ledsen om han var död för vart han än kommit skulle det vara en bättre plats än här. från 2016 Och att han älskar mig och att jag alltid kommer finnas i hans hjärta Samtidigt var Anton på Piwa. Vilket helvete vi levde i varje dag! Sönerna med sitt beroende och alla tvångsåtgärder. Tvång: Så misslyckat! Jag som deras mor och livräddare: Så misslyckat! Idag bröt jag ihop igen. Jag grämer mig inför Jespers födelsedag den 2 augusti. Han tyckte om födelsedagar. Han ville hinna fylla 23. När Jesper dog 5 december hade han fyllt 24 år.
Förklaring från oktober 2019
Jag vill berätta det här för att förklara varför gruppen inte varit så aktiv, hoppas att någon orkar läsa. Denna text har inte välkomnats överallt, jag kan förstå det, det är smärtsamt. <3 Den 5 december 2017 knackade polisen på min dörr. De hade en präst med sig. Min yngsta son, Jesper, var död. Jesper blev 24 år. Den 12 januari 2018 knackade tre poliser och en präst på min dörr. Min näst yngsta son, Anton, var död. Anton blev 27 år. Jag blev sjukskriven på heltid för posttraumatiskt stressyndrom då jag krigat för mina söners rättigheter under många år. Både Jesper och Anton självmedicinerade med både receptfria och narkotikaklassade preparat. Båda dog i överdoser. Jesper dog strax efter han kommit till ett stödboende i Norrköping. Anton dog strax efter att han kommit tillbaka hem efter en LVM-dom. Anton dog ensam i sin pappas säng. Den 12 juni 2019 avled min åldriga mor av dubbelsidig inflammatorisk bröstcancer. Pappa bröt benet och har tillbringat lång tid på korttidsboende för
Den stora tysta ensamheten
Allt känns så ytligt, jag undviker min omgivning mer och mer. Jag möts av oförståelse och dåliga skämt som jag inte förstår. Folk får vara som de vill. Men ju längre tiden går efter min stora förlust, desto mer inåtvänd blir jag. En känsla som är svår att beskriva och omöjlig att förstå. H u r kan man prata om oväsentligheter när det finns v i k t i g a saker som att älska och ta hand om varandra medan vi lever? Vissa saker kan bara förstås när poliser och präst bekräftar ens värsta fasa. Ditt barn har dött. Och efter fem veckor upprepas samma händelse. Det är inte andras fel att jag inte orkar med folk längre. Det handlar enbart om mig själv och vad jag väljer att ha för människor omkring mig. Som är ödmjuka, som fortfarande orkar lyssna, som kan hjälpa i läkandet av de sår som egentligen aldrig går att läka. Det blir inte lättar om ni tror det. Det är bara att man obönhörligen tvingas acceptera att man aldrig mer får krama sina döda barn. Jag har också försökt leva och skämta, men f
Before
Jesper hos mormor och morfar Jesper levde, Anton levde, mamma levde, Anna levde, Torild levde, #Zanna levde också. Och jag. Lever jag idag? Och hur kan jag orka göra det? Varför ska jag vara kvar när så många gått? Svaret finns i hjärtat. Kärlekens plats i hjärtat. Förståndets plats. Smärtans plats. #idagvilljagleva Tazim Fatin Farzana Zanna mars 2010- juni 2019
Att röra sig framåt
Det blir bättre på andra sätt. Sorg och saknad försvinner inte. Man lär sig leva det liv man har. Jag har jobbat mycket på att bygga upp mitt liv igen. Kanske mest för mina två äldre söner. Men också för mina älskade yngsta änglasöner. För jag är säker på att de aldrig hade velat såra mig eller se mig lida i efterlivet. Jag upplevde att de var med mig i den värsta sorgen. Så verkligt, en vid varje sida av mig. Sen har de lämnat mer och mer. Det känns lite som om de hjälpt mig, visat vägen, puffat mig vidare och sagt mig många kloka ord om liv och död, lidande och glädje. Och nu ser de med viss förnöjelse på att jag börjar hitta mig själv. En vilsen mamma till barn med särskilda behov, barn som kallats pundare, barn som blivit misshandlade på olika sätt. Jag saknar dem varje dag. Längtar efter dem. Men sen ser jag tårarna, skriken, misären, bölderna, såren och tänker att vad vet jag om vad döden är. Inget kan väl skada dem nu. Yoga har varit min bästa
Nattblomman
Jag tror jag någonstans har skrivit om mitt barn Anton i den här bloggen. Men den är flera år lång nu. Har dock en text sparad på sourze. Sourze var en gång en väldigt populär nättidning. Här är en länk till hur min fina son tänkte och funderade redan som litet barn; http://sourze.se/2001/02/21/nattblommor-sluter-sig-om-dagen__72879#.Xho8_kdKjpo
Hämtat från Facebookgruppen, droger dödade våra barn, Jesper hade sett fram emot att komma till stödboendet, han var hotad i sin hemstad och även knivskuren i ansiktet. Han var rädd. Och jag sa till soc att jag vill att de skyndar på så han får komma iväg. Och en man hämtade honom härutanför. Jag ville kramas och aldrig släppa taget. En mamma är en mamma. Ja, det var sista kramen ever. Mannen i bilen tyckte vi sölade, ville aldrig släppa. Men Jesper var glad. Mannen i bilen sa till mig: "vi ska ta väl hand om honom". Jag släppte iväg min mest sköra glasservis i en bil med en främmande man. Jesper vände sig om och vinkade. Han såg glad ut. Nu skulle hans nya liv ta sin början. Han skulle vara drogfri och börja ett nytt liv, men under tiden hade han hittat ett nytt preparat, receptfritt, för att klara abstinensen. Jag ringde och skvallrade till stödboendet och Jesper ville säga upp kontakten med mig. Nu är han borta sen mer än två