Att röra sig framåt

Det blir bättre på andra sätt.

Sorg och saknad försvinner inte.

Man lär sig leva det liv man har.

Jag har jobbat mycket på att bygga upp mitt liv igen.

Kanske mest för mina två äldre söner.

Men också för mina älskade yngsta änglasöner.

För jag är säker på att de aldrig hade velat såra mig eller se mig lida i efterlivet.

Jag upplevde att de var med mig i den värsta sorgen.

Så verkligt, en vid varje sida av mig.

Sen har de lämnat mer och mer. Det känns lite som om de hjälpt mig, visat vägen, puffat mig vidare och sagt mig många kloka ord om liv och död, lidande och glädje.

Och nu ser de med viss förnöjelse på att jag börjar hitta mig själv.

En vilsen mamma till barn med särskilda behov, barn som kallats pundare, barn som blivit misshandlade på olika sätt.

Jag saknar dem varje dag.

Längtar efter dem.

Men sen ser jag tårarna, skriken, misären, bölderna, såren och tänker att vad vet jag om vad döden är.

Inget kan väl skada dem nu.

Yoga har varit min bästa livlina och det är Jesper som lett mig dit, redan medan han levde, genom vänner som var som hans andra familj.

Jag har skrikit och gråtit, men jag legat dubbelvikt av skratt också.

Det kommer stunder då smärtan inte känns så skärande, utan mer som tung för allt de fått lida.

Jag tycker första året var det värsta, men svårt att förklara hur det ändrat sig.

Viktigt att försöka göra saker och försöka ta kontroll över hur man förhåller sig till det som gör ont i livet.