Sju år sedan

Det jag upplever nu är både verkligt och overkligt.

Det verkar overkligt att jag befunnit mig i en dvala i sju år. Men det känns också verkligt att vakna upp ur den dvalan. 

Utanför dvalan finns de känslor jag har dolt, den smärtan jag inte har fått uttrycka utan att få kommentarer om att jag ska gå vidare och att jag har två barn kvar i livet.

Jag frågar igen, vilket av dina egna barn kan du leva utan? Svaret är att inte du heller kan leva utan något av dina barn, eller hur?

Det var väl inledningen till fortsättningen...

Det är så uppenbart att jag varit sovande. Det blir uppenbart för att jag vaknar. Jag vaknar upp i en tid dr sju år har försvunnit. Och det som är mest tydligt är att jag har blivit gammal. Jag har inte levt i verkligheten och har inte sett den förändras.

Så en dag var jag plötsligt gammal.

Jag kom på det när jag var på Facebook. Att jag inte hade följt med utvecklingen längre. Nya ord, nyatttt uttryck och nya epitet. Samt en extremt väl utvecklad Svengelska,

Är jag Törnrosa kanske? Det kanske jag hade kunnat vara om det hade gått tusen år och om en prins hade väckt mig.  Men så roligt var det inte!

Sen var det en smärre chock att helt plötsligt känna känslor igen. Upplevde extremt ambivalenta tankar kring det här med att känna något. Jag lovar, jag har varit som en zombie utan känslor. Har levt trygg i att ingenting kan skada mig mer. Och då vet jag inte om jag verkligen vill vakna, eller kanske fortsätta leva i min ensamma bubbla, där ingen kan nå mig.

Så många sår, så många ärr, så många svek, verkliga och overkliga. Jag tror faktiskt inte jag vill känna något, det var bättre och tryggare så.

Men jag antar att man kanske inte kommer undan. Förr eller senare behöver man fejsa verkligheten igen. Med allt vad det innebär,