Den sista godnattsagan

Redan sedan pojkarna var små lovade jag mig själv att inte ta emot råd som kändes fel i mamma-hjärtat. Rätt eller fel vet jag inte ens med facit i hand. Men en sak vet jag bestämt - att jag gjorde det jag själv trodde på. Så jag kan aldrig anklaga mig själv eller ångra mig, mitt samvete är rent för jag gjorde det jag trodde på. Inte vad andra trodde på. Jag lärde mig massor under tiden vi krigade tillsammans, bland annat ödmjukhet och respekt. Acceptans. När Dödens Ängel står vid dörren hjälper inga lås i världen. Gör alltid det som känns rätt i ditt hjärta så kommer du alltid kunna säga: Jag gjorde det jag trodde på och som kändes rätt. 　

Min mamma dog den 12 juni. Kanske inte hör hit, men hon var en mamma som kämpade vid min sida ända tills hon blev dement. Och det blev hon strax innan mina pojkar gick bort. Hon förstod ibland vad som hänt och ibland inte. Min mamma var svårt sjuk med olika sjukdomar varav dubbelsidig inflammatorisk bröstcancer tog hennes liv. Jag satt bredvid, hann inte fram, men hon var fortfarande så varm, började bli kall... Jag la mitt huvud på hennes bröst och det rosslade lite och jag grät. Efter det har jag inte fällt en enda tår. Är jag skadad? Jag tror på en fortsättning. Och att mamma nu är med mina pojkar, med sin familj, med alla djuren hon älskat så mycket. Jag sa till henne att hon inte fick dö precis efter pojkarna. Men när hon låg svårt sjuk och förvirrad på ett äldreboende, sa jag att "nu kan du gå, jag är ok". Pappa höll emot, de har varit ihop sedan 1953, han släppte inte. Men kl 6 morgonen efter jag sagt att hon är fri att gå vad beträffar mig, somnade hon in i stillhet (