Den sista godnattsagan

Jag hoppas att detta inlägg kan ingjuta lite hopp hos mina eventuella olyckssystrar och bröder.  Den vintern från och med den femte december och i åratal därefter bestod mitt liv endast av en enda sak och det var att överleva. Som en blixt från klarblå himmel rasade hela min värld ihop. Medan jag i fem veckor gick som i en dimma, en dröm, en annan värld anade jag inte att efter dessa fem veckor slog nästa livstrgedi ner i mitt liv. Plötsligt stod jag där och var en så kallad änglamamma. Mina två yngsta, fina, vackra, modiga yngsta söner fanns inte mer med oss här i livet på Jorden. Detta visste jag inte om jag skulle överleva. Ett steg, en dag, ett andetag i taget,  gick jag framåt ibland och bakåt ibland. Tårarna tog aldrig slut. Andra personer i min närhet mådde dåligt av att se mig plocka bland deras tillhörigheter med tårarna sprutandes som fontäner. Men inom mig inne i djupet av min själv visste jag att jag behövde göra dessa saker här och nu. Det var ett sätt för mig att börja be

Påskafton är en dag på året som alltid har känts ganska magisk. Jag växte upp i ett kristet hem och påsken firades i Jesu Kristi anda, men också som en rolig dag för oss barn. Vi fick påskägg med godis i. Påskharen lämnade jättestora pappersägg utanför ytterdörren. Pappa råkade alltid se haren hoppa uppför backen efter avlämnandet. Därför missade jag alltid påskharen. En del säger att man inte ska ljuga för barn. Men för mig var det inte lögner. Då var det sant, sedan något som utvecklade min fantasi och som sedermera någorlunda vuxen valde att föra vidare traditionen om påskharen till mina egna barn. Vid det laget hade jag dock gjort något fel, för jag minns inte i hur många år haren sen fick heta karlen istället- påsk-karlen! Senast idag la jag ett ägg på min barndoms yttertrappa, knackade på och sa att jag sett den där karlen komma och lägga ett ägg utanför dörren. Mina söner 33 och 39 år reagerade inte alls på karlen. Karlen har blivit en självklarhet. Något mina barn fantiserade o

  En arm, en axel, en hand En arm som burit sina barn, en axel som lyft, som blivit spydd på, en hand som smekt och lugnat. Leder och muskler som nu värker, Men som varit värda det priset Av att ha fått bära mina barn. Först som en glimt i mitt öga bara. Därefter en het längtan och ett hopp. Barn som fötts ur en obegriplig kärlek, en ofattbar kärlek som står ut med allt, som orkar allt, just på grund av kärleken. Och tacksamheten över att ha fått uppleva mina fyra vackra söner. De som gjorde mig till en drottning. Utan de underbara minnena vill jag inte leva. Men jag har dessa minnen. Även om armar och axlar värker nu.

Att hitta en mening Jag är ganska mycket en sådan person som vill hitta en mening i det jag skriver om. Och i det jag väljer att göra. Att ens ta mig hemifrån kräver en hel del, en puff från änglarna? Sönerna? Min intuition? Jag vet inte, men det är mycket jag inte kan uppbringa kraft att utföra, även när jag så gärna vill. Igår visste jag att Tom och Linnéa skulle hälsa på Stig-Anders, även kallad Häst-mannen. Jag hade inte tänkt åka dit, fast jag ville. Men jag vaknade på morgonen och kände att jag absolut måste åka dit. Det är inte så långt, ca en mil bara. Snöovädret till trots åkte jag iväg. Kom fram välbehållen och deltog i en sammankomst som värmde mitt hjärta. Ett äldreboende , en fantastisk personal, en oerhörd och även aningen hjärtskärande sammankomst.  Stig-Anders aka Hästmannen, Linnea med sin shetlandsponny Lillebror.   Djurförbud är något som Länsstyrelsen djurskyddet kan dela ut Stig-Anders har djurförbud. Och var orolig när han skulle träffa hästen. För om man fått dju