Den sista godnattsagan

Eksjö 2023-06-12 Skrivet rakt ur hjärtat utan paus eller eftertanke, så om ni hittar sakfel eller liknande, beror det på flödet jag hade i den stunden. Återigen väljer FK att ge Carl avslag på sin ansökan om sjukersättning. Jag undrar nu hur många gånger, hur många läkarintyg, hur mycket oro vi ska behöva stå ut med?  Jag, som mamma och Carls ombud, kräver nu en förklaring till varför FK väljer att pressa denna redan så hårt drabbade familj bortom bristningsgränsen. Jag vill ha ett svar på varför Carl bara är en siffra och inte en egen person, värd att ta hänsyn till.  Jag har funderingar på varför FK tror sig veta mer om en person de inte känner eller har träffat, än de människor som kämpat runt omkring Carl så länge vi kan minnas. Det är faktiskt ett under att Carl inte har följt sina bröders val med självmedicinering och senare död, för att orka med alla krav och måsten.  För FK vet inte vad ett krav innebär för Carl. FK vet , eller vägrar förstå, att Carl blir allt sämre efter all

 Jag fortsätter bygga på temat "fem år sedan" Jag sitter på min balkong. Jag tycker om att sitta där på sommarkvällarna. På dagarna är det lite för varmt (sydväst-läge). Det är nog ingen som skulle kunna se att jag städat här ute i två timmar och samlat en hel säck full med gamla grejer. Grejer som jord, krukor, odlings-tillbehör. Men om det bara vore det skulle det vara en helt normal vår-städning för mig. Men riktigt så enkelt är det inte. Till balkongen kommer man via Jespers rum. Det var en överenskommelse. Ok att han skulle ha det rummet, men bara om jag fick tillgång till mitt balkong-beroende.  Jag gillar även rosor och Norrland Guld Även Jesper tyckte om att vara på balkongen, han var dessutom nikotinist. Jag har också varit nikotinist, men nu är det så längesedan jag slutade att jag inte tänker på det så mycket. Men senare på kvällen satt ofta Jesper med sina kompisar på balkongen. De visste att de inte fick gå i närheten av mig med cigaretter. Det var väl inte bara

Jag hoppas att detta inlägg kan ingjuta lite hopp hos mina eventuella olyckssystrar och bröder.  Den vintern från och med den femte december och i åratal därefter bestod mitt liv endast av en enda sak och det var att överleva. Som en blixt från klarblå himmel rasade hela min värld ihop. Medan jag i fem veckor gick som i en dimma, en dröm, en annan värld anade jag inte att efter dessa fem veckor slog nästa livstrgedi ner i mitt liv. Plötsligt stod jag där och var en så kallad änglamamma. Mina två yngsta, fina, vackra, modiga yngsta söner fanns inte mer med oss här i livet på Jorden. Detta visste jag inte om jag skulle överleva. Ett steg, en dag, ett andetag i taget,  gick jag framåt ibland och bakåt ibland. Tårarna tog aldrig slut. Andra personer i min närhet mådde dåligt av att se mig plocka bland deras tillhörigheter med tårarna sprutandes som fontäner. Men inom mig inne i djupet av min själv visste jag att jag behövde göra dessa saker här och nu. Det var ett sätt för mig att börja be

Påskafton är en dag på året som alltid har känts ganska magisk. Jag växte upp i ett kristet hem och påsken firades i Jesu Kristi anda, men också som en rolig dag för oss barn. Vi fick påskägg med godis i. Påskharen lämnade jättestora pappersägg utanför ytterdörren. Pappa råkade alltid se haren hoppa uppför backen efter avlämnandet. Därför missade jag alltid påskharen. En del säger att man inte ska ljuga för barn. Men för mig var det inte lögner. Då var det sant, sedan något som utvecklade min fantasi och som sedermera någorlunda vuxen valde att föra vidare traditionen om påskharen till mina egna barn. Vid det laget hade jag dock gjort något fel, för jag minns inte i hur många år haren sen fick heta karlen istället- påsk-karlen! Senast idag la jag ett ägg på min barndoms yttertrappa, knackade på och sa att jag sett den där karlen komma och lägga ett ägg utanför dörren. Mina söner 33 och 39 år reagerade inte alls på karlen. Karlen har blivit en självklarhet. Något mina barn fantiserade o

Min son med autism har övningskört en tid, en gång på körskola, resten av tiden med mig. Nu är vår bil sönder och jag följer min son till trafikskolan. Min son är 33 år men har också svår social fobi. Vi blev båda illa bemötta, även att jag sagt innan att min son måste bemötas på ett visst sätt för annars kommer han aldrig tillbaka. Ok, han tar lite tid på sig, slow learner som jag, men absolut inte underbegåvad. Vid lektionens slut fick han höra att alla inte kan ta körkort, drog ett exempel med en person med dyskalkyli som inte kunde räkna ut bromssträckan (men som säkert visste när han skulle bromsa). Sedan började hon med att diskutera det ekonomiska och sa att man behöver ha sparat lite pengar för att ha råd med körkortet. Vi hade kontanter med oss, men det var ett himla liv innan de lät min son köra och betala i efterhand. Jag vet att min son kan överreagera, men det här är väl inte ok? Hon hittade också ett hundhår i bilen och malde om detta istället för att hålla körlektion. Ja

Del 1. Livet är ofta märkligt och obegripligt!  Fyra generationer och den minsta är jag  Jag kom till världen full av hopp och nyfikenhet, men blev efter hand mer och mer besviken. Tidigt i mitt liv blev jag utsatt för orättvisor. Faktiskt redan hemma i min egen familj. Alla har vi våra kors att bära, men att tänka en extra gång innan vi utsätter andra för vår inre vrede och vårt inre barns sorger kan nog vara bra för världen. Tänka och försöka är mycket lättare än att "leva som man lär". I min barndom kände jag mig oförstådd, rädd och befann mig i ett ständigt utanförskap. Ibland tänker jag att det var avsiktligt, till exempel för att skydda min sårbarhet från smärta. Andra gånger tänker jag att det kanske inte var självvalt, då jag egentligen kunde vara öppen och utåtriktad. Bara jag kände mig trygg och avspänd. Den tidiga barndomen präglade mig med livets oförståelse för den som är udda. Man ska passa in och man ska kunna de sociala reglerna. Mycket var obegripligt. I min

  En arm, en axel, en hand En arm som burit sina barn, en axel som lyft, som blivit spydd på, en hand som smekt och lugnat. Leder och muskler som nu värker, Men som varit värda det priset Av att ha fått bära mina barn. Först som en glimt i mitt öga bara. Därefter en het längtan och ett hopp. Barn som fötts ur en obegriplig kärlek, en ofattbar kärlek som står ut med allt, som orkar allt, just på grund av kärleken. Och tacksamheten över att ha fått uppleva mina fyra vackra söner. De som gjorde mig till en drottning. Utan de underbara minnena vill jag inte leva. Men jag har dessa minnen. Även om armar och axlar värker nu.

 Det är livet så som det är. Ibland känner jag att jag vill skriva, men mer ofta känner jag att jag vill vila i mina egna tankar och känslor. Fortfarande försöker jag reda ut vem som är jag. Det var skönt att slippa skriva för pengar. Ni som följt mig vet hur jag menar och vilken press jag plötsligt fått på mig att tjäna pengar på min blogg. Min blogg där minst 20 års arbete har förstörts av en rovlysten person, en av Mammons slavar, ni vet vem. Jag skriver inte ut namn eller adresser, då jag faktiskt inte vill bidra till att detta namn dyker upp i sökresultaten.  Men om ni/du någonsin råkar ut för att någon vill hjälpa dig att flytta din blogg,  Hör efter med mig som har erfarenhet av hur oskyddad man kan vara i dessa sammanhang.  Jag tänkte dock inte älta det mer Jag tycker det är skönt att vila i mitt eget, även om jag fortfarande tycks ha kvar det där med anpassningsstörning , ett märkligt namn på en krisreaktion. Man vill helst inte vara störd. Även om man råkar vara störd från bö

Jag brukar drömma Jag drömmer att jag känner ett utanförskap. Och det är väl vad jag har känt i hela mitt liv. Att inte duga,  att inte förstå sociala regler, hur man beter sig för att andra ska känna sig väl till mods. Jag fick ett meddelande på facebook,  som beskrev mig som jag är. Men det var definitivt inte den beskrivning jag hade önskat mig och inte den stämpel som jag blev satt under. I meddelandet stod det i ett argt format att jag har tendenser som liknar de som har autism och Asperger syndrom. Men så rätt du hade, Men bara för det har du ingen rätt att förringa vad jag tycker. Du visste allt om asperberger syndrom, men orkade inte stanna upp ett enda ögonblick för att möta mina tankar. Bara att gå vidare som normal. En person med Asperger syndrom kan inte förstå att andra inte känner och tänker på samma sätt som man själv. Sådan hemsk beskrivning. Jag är van att bli lämnad utan förklaring,  det är vad jag får leva med.  Hela min familj har ärvt genen, Men jag gav aldrig upp.

Jag är på blogger tills mina nya sidor är klara. Bloggen innehåller länk till Jespers bok , PFC och Avanza (länkar längst ner, spartips och ekonomi) Jespers bok Städning som sorg-bearbetning. Tänk att man kan känna en stor glädje i att en dag vakna och hela kroppen känns annorlunda! Efter att man efter sorg och sorg-bearbetning, helt på egen hand, ha lyckats vända sorg och smärta utåt igen. På min förra blogg om sorgen och sorg-bearbetning hade jag väldigt många förslag till självhjälp. Att ta itu med att städa och rota i det gamla har känts alltför svårt. Ändå är det mesta efter pojkarna sorterat som minnen att bevara, gåvor till andra personer och till användning för mina två levande barn (vuxna söner).  Jag, Mona, med Nikita och Ruffa i skogen, bra terapi! Städning är därför eftersatt Och det har varit så under ganska många år, eftersom jag drabbades av PTSD och utmattningssyndrom. Efter pojkarnas död fick jag en diagnos som låter lite märklig för de som inte hört namnet, men det k

  Jag försöker börja om.  Att släppa in Anne von porat i mitt liv är det sämsta jag har gjort. Grundlurad! Allt är förstört. Anne kallar sig för healer, medial och jag vet inte vad. Men det är en person som kan sabotera mycket i mitt liv. Jag bygger upp mitt igen. Jag var på blogbiz i två år. Jag blev rekommenderad den sidan. Jag bloggade lite utan känsla, eftersom de har en grej där som anmärker på ens text om man skriver från sitt hjärta. Jag låter bli att länka för det är det här sättet hon använder sig av för att öka sin trafik och endast för att tjäna pengar. Den bloggportalen är styrd av Mammon. Jag skriver inte för att tjäna affilate. Jag vill skriva från mitt hjärta. Jag är glad att Anne von porat raderat alla mina känslor som jag delat i den gamla bloggen. Raderat och stulit 20 års arbete från mig.  Så himla grundlurad. Men det var bara två år. Tack och lov. Vill verkligen inte göra profit av min sorg.  Men här i den sista godnattsagan och äntligen fri från Anne von porat kan

Samhället/staten/socialtjänsten skrämde livet ur dem. D e gjorde allt för att dölja vad som ska synas på stickan.  De blev mästare på olika kemikalier, molekylernas sammansättning och de vanligaste ingredienserna för egen tillverkning finns att köpa på apotek. D et fanns en tid då inte jag heller förstod detta och önskade nolltolerans.  Men jag började se mig omkring.  När jag var ung blev man inte kriminell om man hade  # cannabis  för eget bruk, d.v.s. innehav av mängder man antogs själv skulle konsumera.  Fler dog av alkoholens verkningar, mest för olyckor de råkade ut för. Men även av alkoholförgiftning.  Om du orkat läsa så här långt kanske du börjar komma till insikt om på vilket sätt våra brukare ska våga säga  # idagvilljagleva  och hur jag tänker kring hur vi kan  # räddanästa  och skydda familjer från den outhärdliga smärta det innebär att förlora ett barn som en gång var lyckligt och hade livslust.  Definitivt avkriminalisera, det är ju kriminaliseringen som

Hon tittar skrämt på klockan. Det var rast. Det hade varit rast. Skolgården var tom. Klockan hade redan "ringt in" som det hette. Den lilla flickan hade gått upp i sin lek så mycket att hon inte hade uppmärksammat att rasten hade tagit slut. Flickan blev jätterädd och sprang hem. Sedan minns hon inte mer.