Inlägg
Har börjat kännas jobbigare för mig nu efter två år. Det det är först nu jag börjar förstå innebörden av begreppet "död". Samtidigt är det som en acceptans som låter mig sörja igen. För den första chockfasen var trots allt den svåraste för mig. Viktigt tror jag är att tänka på att mina barn hade velat se mig leva och göra sådant som är bra för mig, men som jag inte hade ro till förut. Man behöver ta hand om sig själv på alla tänkbara sätt. Det är som en latent sjukdom, rätt som det är brister det igen. Men jag har två barn till att tänka på, vill inte de ska se mig gå ner mig. Vet inte hur jag hade tänkt utan dem. Man kan lära sig hantera det, tillåta sig att sörja hur länge som helst, bara man tar hand om sig själv och har ett nätverk och umgänge utanför hemmet. Samt har insikten om att sorgen och saknaden är för alltid. Det svåraste är nästan att försöka få andra att förstå att det här är ingenting som kan gå över.