Den sista godnattsagan

Jag börjar släppa tanken på att få ihop allt som händer till en sammanhängande text, t.ex. i bokformat. Kanske jag bara skulle skriva "dagbok" i denna blogg? Det skulle väl bli nog så intressant. Ja, jag ville väl inte ha ett tråkigt liv. Så mitt liv har varit händelserikt. Jag skyller inte ifrån mig på någon annan egentligen. Jag gjorde ju mina egna val. Och andra gjorde sina. Men på alltings mening kommer jag aldrig att sluta tro. Att allting har en mening är den tro som mest av allt har hjälpt mig.

Farfar har dött. Farfar dog den 23 september och vi ska gå på begravning. Begravning är en mänsklig rättighet. Ja inte just begravning, men att komma till sin anhörigs begravning. Även om man är på ett hem.

Jag får beklaga att jag har underlåtit att uppdatera bloggen. Men ibland så hinner livet ifatt en och man vet varken ut eller in.. Saker och ting är som de är. Jag driver min kamp för upprättelse. Men tyvärr inte lika starkt som förr. Livet gör mig så trött. Allt som det för med sig. Anklagelser och skit. Förut så orkade jag försvara mig. Men nu så vete fan om jag orkar något mer alls...

Farfar har gått bort, må han vila i frid.

Jag minns den allra första gången jag träffade Majlis, eller vi gjorde... vi som var rädda, skadade, förföljda, värdelösa och nedtryckta. Allt vi gjorde var att spela våra roller. I våra bekväma stolar på Soc-kontoret. Vi låtsades vara som alla andra, mest jag, de andra misslyckades. Vi kunde inte lita på att någon enda människa ville oss väl. De ville ta våra barn ifrån oss. Det värsta tänkbara. En amputation.

Idag så fick jag lite mer insyn eller ska man säga insikt. Min son och jag pratade om skolan och om socialen. Och jag berättade att många fler är utsatta för förföljelsen. Och fick vet att min son vuxit upp med känslan av att just vår familj var den jagade, som en förbannelse ungefär...Och att han tagit skada av det. Som att vara mindre värd, ett barn från en "dålig" familj. Mamma och pappa som man älskar duger inte. Det gör ont i barnen.

...så förlorar man alla ord, det blir lite som att orden är överflödiga. Det sinnliga har tagit över.

Efter den mörkaste kvällen trodde mamman att ingen mer kväll eller dag eller natt kunde bli lika svart. Och kanske kunde de inte det. För mammor härdas. Ifall de inte går under förstås. Hon tänkte att det kanske inte skulle hända igen. Samma sak som för flera år sedan. Att hon återigen skulle sitta vid sitt bord och vara handlingsförlamad av skräck och förtvivlan. Eller att hon återigen av oro skulle tvingas göra det smärtsamma valet. Ringa efter icke önskvärd hjälp.  Men som ändå är den enda hjälp som kan hjälpa. Den hjälper för att (för dem) är bäbisen bara ännu en narkoman som de plockar upp ur spyorna på den oäkta mattan. Men för den gröna trädmamman är det som att få sitt hjärta och sin själ slitet ut ur bröstet. En del av henne själv. Den smärta han bär på har varit hennes i så många år. Från den stund han var en liten glad, men envis, kille med gyllene lockar. Till en mycket större man med krossade illusioner och långt svart hår. Och kanske snart också med krossa

Det verkar som om hela mitt liv har varit en slags villfarelse och jag vet varken ut eller in just nu. Jag bär på information som är tung att bära. Lögner och svek, förtroenden som har svikits. Jag vet mycket mer än jag vill veta. Och mycket mer än jag antar att vissa vill att jag ska veta. Men jag tror att alla vet ändå att jag vet, jag vet, jag vet , jag vet... tänker den Gröna Trädmamman helt sinnessjukt. Men vem blir inte sinnessjuk av en verklighet som inte längre finns? Ett liv som man trodde fanns men som var en illusion... En dröm om lycka...

Möjligen så var det hennes värsta ögonblick. Eller det näst värsta. Hon sitter vid köksbordet. Mamman. Oförmögen att göra något alls mer än att vänta. Det var hon själv som hade anmält honom. Till Polisen. Och till Socialen. Så nu är han efterlyst. Det är en regnig sommar. Köksbordet får henne att stelna lika mycket som det träslag bordet en gång gjordes av. Mamman stirrar ut genom det oputsade fönstret och tankarna maler. Anmälde hon sitt eget barn? Hon som för 20 år sedan hade bestämt sig för att aldrig mer i livet ha något att göra med Socialen. Det är ett ögonblick i hennes liv som hon aldrig kommer att glömma. Men frågan är om inte dagen som kom efter den här dagen blev ännu mer smärtsam?

Jag vill ju berätta! Varför kan jag inte sammanfatta? Var ska jag börja? Det har blivit för mycket! Men en dag så lossnar det. Det vet jag.

Det är roligt att alla de som jag kände när jag själv gick i skolan, har "lyckats" med sina barn. Jag är glad för deras skull. Men det sticker till i hjärtat när jag ser mina egna barn stå utanför gemenskapen. När de andra som var små samtidigt går vidare i sina liv. Men jag finner alltid en tröst i min tro. DET FINNS EN MENING! Som ingen kan ta ifrån mig. Man kan tycka att nu när alla är över 18 år och därmed vuxna så ska man stå där med facit i hand. Men som jag tror och tänker så är ännu inte sista ordet sagt och det finns ännu inget facit. Förrän vi är döda. Den lycka, värme, glädje, den brinnande solen i mitt inre.. den tror jag är så mycket starkare än den som ges till de som fått saker och ting serverade på guldfat. Eller de som gjorde andra val, "bättre" val.

Rummet hade blivit gyllene. Allting gnistrade och glimmade. Det var så speciellt. Jag vet att du hade rökt på. Och kanske hade jag det också. Allt var i guld. Och du sa att jag var vacker. Det tyckte inte jag att jag var. Någonstans så tror jag att du verkligen menade det. Att jag är vacker. Mystisk. Udda. Förstår inte hur du slutade älska mig? Kunde jag inte som du, bli utbränd?

Jag får för mig att allt har och att allt hade en mening. Du och jag. I hallen, den där ödesmättade natten, mitt i påsken som andra firade. De som inte har det som vi. Vi kramades och jag var lycklig. Du sa att jag nog är för fin för att vara med ett slödder som du. Min upplevelse av dig var på den tiden inte som att du var ett slödder. I min förvrängda och skadade verklighet var du en ängel, en känslig och vek person. En som liksom dina söner kommit hit för att förändra världen. Göra den till en bättre plats.

Men det var inte allt. Det var som en kvardröjande vind ifrån det 70-tal där vi fick vara unga. Och agera som unga. Det var Rolling Stones, det var Ruby Teusday och As tears go by. Trots att jag blev varnad så ville jag vara med dig. Vad bryr man sig om varningar medan man fortfarande är en godtrogen idiot? Jag kände en kärlek som gavs till mig av Gud. För att jag mot alla odds skulle ge liv åt de som är hans sköraste änglar.

Som sagt... det blev Brittsommar, en sista sommar, en sista stund - att igen försöka vara ung, behålla ungdomen. Den som var glad och livlig. Och rätt så svår. Det var Gary Moore, det var den sommarens hit, eller inte... Over the hills and far away.. Vi var inte Guds bästa barn. Det var blå Smirnoff och öl som var för starka för små flickor. Men vi klarade oss, Vi visste gränserna. Eller hade bara tur. Vi ville leva, ville ha roligt, det var allt. På de som skulle komma efter tänkte vi inte alls.

Kanske är det medicinen som jag fick när jag hade alldeles för mycket lust att lämna den här världen. Mediciner är ju ett jävla skit! Först när man får reda på att ens minsta söta små är narkomaner... så får man så klart en chock, en stor smärta att genomlida. Men på något sätt verkar det som om man blir härdad. Man = Jag. Man anpassar sig. Man vänjer sig. Hemskt!

Ni måste lyssna på mig. Jag har så mycket att berätta. Jag vet inte om det är intressant. Men det känns som om det måste komma ut. Fram i friheten. Förlösas. Om än med samma födslovåndor som förut, fast nu psykisk smärta. Lyssna, jag vill berätta om det som var bra också! Men det är inte intressant. För där behövs ju inga åtgärder. Ni har tagit er an ett uppdrag. Ni får betalt och ska slutföra uppdraget. Bara. Vi är ett uppdrag. Och inget annat. Inga människor. Inget levande liv. Ett uppdrag bland alla andra. Jag är ändå tacksam. När saker och ting händer. När någon gör något mer än att fundersamt knacka pennan mot skrivbordet och samtidigt klia sig försynt i huvudet. Medan någon funderar på hur mycket den ska säga, vad den ska göra, hur den ska förhålla sig till en anhörig, ifall anhörig är intelligent eller blåst.... Socialtjänsten och jag själv har levt sida vid sida genom 25 år. Personer som har arbetat med vår familj har kommit och gått. Och har brytt sig mer eller mindre. Gjor

Jag älskar dig pappan, det har jag alltid gjort. Det finns ingen som jag känner så väl. Och som jag ändå aldrig har fått lära känna p.g.a. alla lögnerna. Jag tror jag förstår hur du tänkte. Man lär sig mycket om allt. Aldrig har jag haft en så nära och avspänd relation med någon mänsklig varelse, varken förr eller senare. Ifall jag gör undantag för mitt eget kött och blod - Föräldrar, syskon, mina underbara söner. Och det finns ingen som känner mig så väl som du, pappan! Genom våra barn och genom Gud så blev vi kanske det Prästen sa - Ett kött. Vad Gud har förenat må människan icke åtskilja. Jag är troende, men inte kristen. Jag tror på ritualer och att en vigsel är för evigt. Hur än människorna och lycksökarna behandlar det heliga förbundet. För det är magi. Det som är skapat är skapat. Nu börjar vi bli gamla, eller bra mycket äldre än vi var i vår ungdom - 1987 - Brittsommaren, den vackra, underbara! Vi behöver varandra nu. Det vi har gått igenom tillsammans och inte till

Jag ska berätta om bäbisen. Den är nu vuxen och ska fylla 19 år. Det är ju en tid. Fort har det gått. Men först ska jag berätta för er hur han nu för tiden uppfattas av "samhället". Kan man kalla dem så? De andra. De som inte känner bäbisen och aldrig har gjort. Jag är en mamma och jag älskar utan förbehåll. Mitt barn är och förblir mitt barn. Allt jag vill är att han någon dag ska kunna känna sig älskad och respekterad. Inte bara av sin familj. Utan också av samhället. Jag vill att de ska se bäbisen och inte det som den ser ut att vara. Inte en värsting, nej, tanken är omöjlig. Narkoman? Ungdomsbrottsling? Inte bäbisen. Omöjligt!

Hon tittar skrämt på klockan. Det var rast. Det hade varit rast. Skolgården var tom. Klockan hade redan "ringt in" som det hette. Den lilla flickan hade gått upp i sin lek så mycket att hon inte hade uppmärksammat att rasten hade tagit slut. Flickan blev jätterädd och sprang hem. Sedan minns hon inte mer.

Det är nog så att man aldrig kan sluta att vara en mamma... barnen växer upp, man är inte lika viktig längre. Inte ens om man gav sitt liv för dem. Så klart.. alla sa ju: Tiden går så fort, ta vara på den! Jag lyssnade och njöt av ögonblicket. Tiden går dock obevekligt vidare. Tiden kan vi inte stoppa och vi kan inte backa den. Ungdomarna är under utveckling, en förlängning av det vi önskade och ville för oss själva. De är alltid en del av oss, därför kan vi känna deras smärta...

Hans flickvän... en ängel. Jag letar efter ord. Vad hon fick gå igenom. Den lilla tid före man ska bli vuxen.

Det finns så mycket kunskap och så många resurser, men dolt i den sociala problematiken. Att klara av en sak, men inte den andra.. blir ett stort hinder