Den sista godnattsagan

Jag minns hur fruktansvärt trött jag var och hur lättad jag var när pojkarna var på LVU/LVM, egoistiskt av mig kändes det som. Men då kunde jag äntligen slappna av och bara sova. Egentligen ville jag bara att allt skulle vara normalt igen, och precis det sa min son också - "jag vill att allt bara ska vara som vanligt igen". Tyvärr föder myndigheterna både ångest, oro och trots i tonåringar. Jag tror varken på hot, rädslor eller tvång. Men andra föräldrar kan ha helt andra upplevelser. Socialtjänsten kan man tyvärr inte lita på. Och inte deras SIS-institutioner heller tyvärr. Där flödar knarket och knarket gör deras vistelse mer uthärdlig. Och drogtesterna som leder till att barnen hittar internetdroger i stället, för att de inte syns på stickan. Men kan vara tusen gånger farligare. Dödliga. Medberoende i all ära, i första hand är vi föräldrar och blod är tjockare än vatten. Jag är glad att jag alltid fanns där för mina pojkar. Jag vet inte hur man f

Känner starkt att jag vill dela med mig av en dröm jag drömde inatt. Jag hade en vän en gång i tiden, Peter, han var också i ett missbruk, vi hade känt varandra länge. För en tid sedan fick jag veta att Peter dött av hjärtinfakt på Nässjö centralstation. Han hade "vänner" närvarande, men dessa vänner kan ju inte larma 112 för då är de golare. Hur som helst kom Peter i drömmen och jag stoppade honom och sa: Snälla, berätta hur pojkarna har det. Peter hade bråttom och ville inte prata. Men han berättade att mina pojkar har det bra, men är väldigt upptagna på heltid och att de spelar gitarr tillsammans hela dagarna, att de är fria och inte har tid med mig eller någon andekontakt  <3  På fotot Peter med sin dotter och min äldste son, född 1983. En vacker själ som älskade barn men själv var han ett offer.