Den sista godnattsagan

Britt-, indiansommar   Det är väl närmast indiansommar man kan relatera till eftersom Brittsommar tydligen kan inträffa i oktober, medan indiansommar kan inträffa när som helst under hösten. Och med den rubriken hade jag tänkt berätta en helt annan historia. Men den får vänta lite. Varav hjärtat är fullt, talar munnen, som mamma brukade säga. Det är en annan typ av sorg att någon man haft med sig i 63 år försvinner. Det är stort och ofattbart.  Min pappa tog själståget till min mamma Det var den 11 augusti. Pappa hade varit sjuk någon vecka. Med tanke på den aktningsvärda åldern av 95 år så var jag väl lite förberedd. Men ändå inte. Det gick fort. Jag hade frågat för någon månad sedan varför han hostade. Jag fick senare information om att han fått antibiotika. Vad jag vet om antibiotika så slår det ut immunförsvaret. Men jag tänker inte ifrågasätta behandlingen. Det fanns så mycket annat att ta hänsyn till.  Min pappa var multisjuk Sedan flera år tillbaka. Han hade diabetes 2, bland an

Påskafton är en dag på året som alltid har känts ganska magisk. Jag växte upp i ett kristet hem och påsken firades i Jesu Kristi anda, men också som en rolig dag för oss barn. Vi fick påskägg med godis i. Påskharen lämnade jättestora pappersägg utanför ytterdörren. Pappa råkade alltid se haren hoppa uppför backen efter avlämnandet. Därför missade jag alltid påskharen. En del säger att man inte ska ljuga för barn. Men för mig var det inte lögner. Då var det sant, sedan något som utvecklade min fantasi och som sedermera någorlunda vuxen valde att föra vidare traditionen om påskharen till mina egna barn. Vid det laget hade jag dock gjort något fel, för jag minns inte i hur många år haren sen fick heta karlen istället- påsk-karlen! Senast idag la jag ett ägg på min barndoms yttertrappa, knackade på och sa att jag sett den där karlen komma och lägga ett ägg utanför dörren. Mina söner 33 och 39 år reagerade inte alls på karlen. Karlen har blivit en självklarhet. Något mina barn fantiserade o

Del 1. Livet är ofta märkligt och obegripligt!  Fyra generationer och den minsta är jag  Jag kom till världen full av hopp och nyfikenhet, men blev efter hand mer och mer besviken. Tidigt i mitt liv blev jag utsatt för orättvisor. Faktiskt redan hemma i min egen familj. Alla har vi våra kors att bära, men att tänka en extra gång innan vi utsätter andra för vår inre vrede och vårt inre barns sorger kan nog vara bra för världen. Tänka och försöka är mycket lättare än att "leva som man lär". I min barndom kände jag mig oförstådd, rädd och befann mig i ett ständigt utanförskap. Ibland tänker jag att det var avsiktligt, till exempel för att skydda min sårbarhet från smärta. Andra gånger tänker jag att det kanske inte var självvalt, då jag egentligen kunde vara öppen och utåtriktad. Bara jag kände mig trygg och avspänd. Den tidiga barndomen präglade mig med livets oförståelse för den som är udda. Man ska passa in och man ska kunna de sociala reglerna. Mycket var obegripligt. I min