Brittsommar!

Britt-, indiansommar 

Det är väl närmast indiansommar man kan relatera till eftersom Brittsommar tydligen kan inträffa i oktober, medan indiansommar kan inträffa när som helst under hösten. Och med den rubriken hade jag tänkt berätta en helt annan historia. Men den får vänta lite. Varav hjärtat är fullt, talar munnen, som mamma brukade säga. Det är en annan typ av sorg att någon man haft med sig i 63 år försvinner. Det är stort och ofattbart. 

Min pappa tog själståget till min mamma

Det var den 11 augusti. Pappa hade varit sjuk någon vecka. Med tanke på den aktningsvärda åldern av 95 år så var jag väl lite förberedd. Men ändå inte. Det gick fort. Jag hade frågat för någon månad sedan varför han hostade. Jag fick senare information om att han fått antibiotika. Vad jag vet om antibiotika så slår det ut immunförsvaret. Men jag tänker inte ifrågasätta behandlingen. Det fanns så mycket annat att ta hänsyn till. 

Min pappa var multisjuk

Sedan flera år tillbaka. Han hade diabetes 2, bland annat, sedan alla de olika diagnoserna som jag kanske inte hade riktig koll på - njurar, hjärta, svår anemi, vet jag iaf var inblandat. Pappa hade under åren fått flera blodtransfusioner och genomgått otaliga undersökningar varav ingen kunde förklara anemin,

För ett antal år sedan,

var vi helt säkra på att pappa hade cancer i magen. Det var även läkarnas bedömning. Pappa var också fullt medveten om detta och började berätta om vad som ska göras efter hans död. Vi skrev in i journalen att inga återupplivningsinsatser ska göras på grund av ålder. Men senare reagerade pappa negativt på det.

Pappa ramlade och bröt benet

Han var hemma då. I det hem han hade köpt år 1962 och där han hade bestämt sig för att dö. Det tog en vecka innan vi lyckades få honom till sjukhuset. Diabetes tar ofta bort känseln i fötter och underben, pappa hade haft lite besvär med det den senaste tiden. När han kom till sjukhuset fick han genomgå en komplicerad operation på grund av två frakturer på underbenet. Han var vid gott mod trots alla. Operationen gick bra, men pappa behövde sitta i rullstol och träna att gå med en apparat som fanns på äldreboendets korttidsavdelning. Där mamma hade tagit sitt sista andetag en junimorgon 2019. 

I 66 år var de gifta, mamma var bara 17 år när de blev ett par.

Äldreboendet

Läkningen drog ut på tiden och pappa flyttades in på en avdelning. En sådan avdelning man kan betrakta som en, för många, slutstation i livet. Väl där så inträffade tyvärr ytterligare en olycka. Pappa halkade i duschen och fick en höftledsfraktur som opererades på sjukhuset. Efter den olyckan såg jag aldrig pappa på benen mer. Gå-träningen upphörde eller hanns inte med. Det blev svårt att ta med pappa längre än ut på balkongen eller gården. Envis som han var skulle han inte heller använda sig av färdtjänst. Han såg det kanske som ett nederlag, ännu en sak att ge upp. Möjligheten att själv ta sig fram och besöka de platser han ville besöka. Framförallt skogen var en sådan plats.

Multisjuk

Nu var det så att sjukdomarna pappa hade med sig förvärrades efter hand, Och man måste väl anta att det var åldern som tog ut sin rätt. Jag började känna av något jag aldrig förut känt. Nu tror jag att livsleda sakta smög sig över honom. Något han aldrig under hela livet förut visat tecken på att ha. Och vid den punkten tog min medkänsla ännu en liten bit av mitt hjärta. Och hur gärna jag än ville, hade jag ingen möjlighet att rätta till det här. Pappa kunde inte ta sig in i en vanlig personbil. Han återsåg aldrig mer det älskade hemmet som han hade köpt 1962. Och det året hade jag fyllt två år i maj.

Fortsättning följer

Jag varken vill eller orkar bli långrandig, så det får bli några rader då och då. Men jag är bestämd. Hela mitt liv ska på pränt! Om jag lever så länge. För det är inget jag kan skynda på, då jag fortfarande lever med trauma och stress-syndrom i skuggan av pojkarnas död.