Den sista godnattsagan

Saknaden blir större när tiden går och jag inte får se dem, prata med dem, krama dem.  Men ibland när jag ser det som händer i de kretsar mina barn levde, fylls jag av en märklig frid. Och jag kan vila i mig själv för att inget mer kan skada dem. Och jag tror de är lyckliga där de är.  Men allt sånt känns som en skör tråd som när som helst kan brista, att jag tappar tron och förstår att de är döda och då kommer den värsta känslan av vemod och sorg -  den som heter aldrigheten.

Jag brukar kalla mig realist. I hela mitt liv har jag haft en längtan att skriva. Jag kan inte prata. Människor anser ju att jag kan det.  Men bara för att det kommer ord och ljud så är ju inte det identiskt med att vara kapabel att uttrycka sig. Jag menar som att få fram sitt budskap, bli förstådd och tagen på allvar. När jag uttrycker mig i skrift är det ingen garanti för att jag ska bli förstådd.  Men det går oftast lite bättre. Jag förhastar mig inte längre. Istället försöker jag att tänka efter.    Ofta så får jag fråga någon som jag känner väl.  Om det jag har skrivit kommer att uppfattas som sårande, kränkande, taktlöst. Eller på något annat vis missförstås.   Jag menar aldrig något illa. Men folk blir arga och känner sig angripna.  Även de som känner mig väl som min egen familj och släktingar. Vänner har jag nog inga.  Jag har försökt. Och misslyckats. Och gett upp till sist.  Att ha relationer fungerar inte i mitt liv uppenbarligen.  Och