Den sista godnattsagan

Jag har börjat känna mig mer och mer handlingsförlamad, mitt hem förfaller, minsta sak är en oerhörd ansträngning för mig just nu.  Jag vill bara dra täcket över huvudet och försöka sova. Men fortfarande faller allt ansvar på mig, min mor somnade in 12 juni så jag måste planera begravning igen.  Min familj säger att jag har talets gåva, men det är inte så, jag var tystast i klassen när jag var barn, blyg och tillbakadragen, babblade mest med min mamma.  Även mat, tvätt, disk... Min hjärna försöker men min kropp rör sig inte ur fläcken och mina ögon bara stirrar. Jag är visserligen aktiv på många andra sätt, har tre kurser per vecka till exempel. Men det är just hemmet med sina minnen som jag inte fixar.

Jag är vaken mitt i natten, har varit med min mamma på sjukhuset ikväll, svårt att släppa alla intryck, alla minnen, akutrummet där de sydde ihop Jesper medan jag höll honom i handen, röntgenavdelningen, hissen, lukterna hela miljön skrek till mig att jag har förlorat mina söner. Och ambulansföraren som berättade att han var den ambulans som kom när Anton hade dött. Trauma, sjukhus, poliser, ambulans, hjärt- lungräddning , ångest , skräck och nu är de borta, men miljön andas ut sin ångest över de döda, de som dog i onödan. För de som inte vågade larma 112 för att de skulle bli inlåsta, för de med infekterade sår som inte vågade söka vård och dog i blodförgiftning, ...  :(  sjukhusfobi, eller sjukhusmani