Den sista godnattsagan

  En arm, en axel, en hand En arm som burit sina barn, en axel som lyft, som blivit spydd på, en hand som smekt och lugnat. Leder och muskler som nu värker, Men som varit värda det priset Av att ha fått bära mina barn. Först som en glimt i mitt öga bara. Därefter en het längtan och ett hopp. Barn som fötts ur en obegriplig kärlek, en ofattbar kärlek som står ut med allt, som orkar allt, just på grund av kärleken. Och tacksamheten över att ha fått uppleva mina fyra vackra söner. De som gjorde mig till en drottning. Utan de underbara minnena vill jag inte leva. Men jag har dessa minnen. Även om armar och axlar värker nu.

 Det är livet så som det är. Ibland känner jag att jag vill skriva, men mer ofta känner jag att jag vill vila i mina egna tankar och känslor. Fortfarande försöker jag reda ut vem som är jag. Det var skönt att slippa skriva för pengar. Ni som följt mig vet hur jag menar och vilken press jag plötsligt fått på mig att tjäna pengar på min blogg. Min blogg där minst 20 års arbete har förstörts av en rovlysten person, en av Mammons slavar, ni vet vem. Jag skriver inte ut namn eller adresser, då jag faktiskt inte vill bidra till att detta namn dyker upp i sökresultaten.  Men om ni/du någonsin råkar ut för att någon vill hjälpa dig att flytta din blogg,  Hör efter med mig som har erfarenhet av hur oskyddad man kan vara i dessa sammanhang.  Jag tänkte dock inte älta det mer Jag tycker det är skönt att vila i mitt eget, även om jag fortfarande tycks ha kvar det där med anpassningsstörning , ett märkligt namn på en krisreaktion. Man vill helst inte vara störd. Även om man råkar vara störd från bö

Jag brukar drömma Jag drömmer att jag känner ett utanförskap. Och det är väl vad jag har känt i hela mitt liv. Att inte duga,  att inte förstå sociala regler, hur man beter sig för att andra ska känna sig väl till mods. Jag fick ett meddelande på facebook,  som beskrev mig som jag är. Men det var definitivt inte den beskrivning jag hade önskat mig och inte den stämpel som jag blev satt under. I meddelandet stod det i ett argt format att jag har tendenser som liknar de som har autism och Asperger syndrom. Men så rätt du hade, Men bara för det har du ingen rätt att förringa vad jag tycker. Du visste allt om asperberger syndrom, men orkade inte stanna upp ett enda ögonblick för att möta mina tankar. Bara att gå vidare som normal. En person med Asperger syndrom kan inte förstå att andra inte känner och tänker på samma sätt som man själv. Sådan hemsk beskrivning. Jag är van att bli lämnad utan förklaring,  det är vad jag får leva med.  Hela min familj har ärvt genen, Men jag gav aldrig upp.

 Vanligt folk! Ja, vanligt folk har lite att plocka med. Man plockar lite dag för dag.  Röran jag hade tänkt beskriva är långt värre än ett vanligt stök. Utan att snacka skit om mina barn som jag älskar, så vet jag egentligen inte hur jag ska uttrycka det. Men jag måste kanske ge det ett namn om det ska kunna förklaras. Ett annorlunda hem En person som är påverkad av amfetamin i överdos är otroligt vaken, rastlös, effektiv och sökande. En sådan person söker efter droger i varje vrå av sitt hem. Alternativt, ditt hem, eller mitt. De vänder upp och ner på lådor, garderober, förvaringsutrymmen, Alltså utan överdrift tömmer de ut allt som man sorterat på olika platser, i en desperat längtan efter sin drog. Då uppstår ett hopplöst städbehov. Man försöker hjälpa till Men allt som händer är att allt blir  upp och ner, utforskat och undersökt. Om man nu inte hittar sin drog, som man tror sig ha, vänds allt över ända. Inte bara skåp och garderober. Spis och frys dras ut från sin plats. Kylskåpe

 Precis som jag berättat om den här bloggen är den både kaotisk och splittrad. Men den innehåller varje moment av mina barns vandring mot döden. Jag kommer berätta allt från innan alltings början. Även om det dröjer. Sökordet framför alla andra är: Jag förlorade mina barn med fem veckors mellanrum. Vet inte vad som drev mig att skriva detta korta inlägg idag.  

Samhället/staten/socialtjänsten skrämde livet ur dem. D e gjorde allt för att dölja vad som ska synas på stickan.  De blev mästare på olika kemikalier, molekylernas sammansättning och de vanligaste ingredienserna för egen tillverkning finns att köpa på apotek. D et fanns en tid då inte jag heller förstod detta och önskade nolltolerans.  Men jag började se mig omkring.  När jag var ung blev man inte kriminell om man hade  # cannabis  för eget bruk, d.v.s. innehav av mängder man antogs själv skulle konsumera.  Fler dog av alkoholens verkningar, mest för olyckor de råkade ut för. Men även av alkoholförgiftning.  Om du orkat läsa så här långt kanske du börjar komma till insikt om på vilket sätt våra brukare ska våga säga  # idagvilljagleva  och hur jag tänker kring hur vi kan  # räddanästa  och skydda familjer från den outhärdliga smärta det innebär att förlora ett barn som en gång var lyckligt och hade livslust.  Definitivt avkriminalisera, det är ju kriminaliseringen som