Jag undrar om det någonsin ska komma en dag, då jag inte ägnat en tanke åt det hemska som hänt mig. Tvivlar... blir mer och mer ledsen. Hela tiden, varje andetag, varje sekund, varje vaken timme, i drömmarnas värld... Börjar undra hur jag ska komma vidare. Kände mig starkare förut. Tänkte på hur jag fixat allt, begravningar, dödsbud, och allt x 2. Men min förtvivlan hittar inga utlopp och det känns som om den stannat upp inom mig och som om den äter min själ och mitt hjärta. Jesper dog 5 december, Anton dog 12 januari. Om folk bara hade lyssnat hade de kanske levt en stund till