Den sista godnattsagan

Det jag upplever nu är både verkligt och overkligt. Det verkar overkligt att jag befunnit mig i en dvala i sju år. Men det känns också verkligt att vakna upp ur den dvalan.  Utanför dvalan finns de känslor jag har dolt, den smärtan jag inte har fått uttrycka utan att få kommentarer om att jag ska gå vidare och att jag har två barn kvar i livet. Vilket av dina barns skulle du kunna leva utan? Jag frågar igen, vilket av dina egna barn kan du leva utan? Svaret är att inte du heller kan leva utan något av dina barn, eller hur? Det var väl inledningen till fortsättningen... Det är så uppenbart att jag varit sovande. Det blir uppenbart för att jag vaknar. Jag vaknar upp i en tid dr sju år har försvunnit. Och det som är mest tydligt är att jag har blivit gammal. Jag har inte levt i verkligheten och har inte sett den förändras. Så en dag var jag plötsligt gammal. Jag kom på det när jag var på Facebook. Att jag inte hade följt med utvecklingen längre. Nya ord, nya uttryck och nya epitet. Sa...

Jag har, under tvång, lärt mig hantera uppbrott Efter pappas bortgång har det varit mycket att tänka på. Inte bara vad det gäller dödsbo-bestyr, utan även andra betydande livsuppgifter har tagit plats bland mitt tankekaos. Uppgifter där kaos måste omvandlas till fokus. Dessa tider kommer att hamna i min potentiella självbiografi, då det är för mycket för att skrivas ner i ett blogginlägg helt plötsligt. Dessutom har jag brutit handleden och har fortfarande lite svårt med vänsterhandens rörelseförmåga.  Vissa sviker en aldrig Att bryta med det som inte tillför något, är vad jag har tänkt på några dagar, efter att jag upplevt ytterligare svek. Fast egentligen är det inte svek, utan ointresse och att ta utan att ge. Personerna kanske inte ens förstår hur en sådan ignorans och ghosting kan påverka andra i närheten. Jag försöker tänka gott om människorna, Vi är de vi är på grund av genetik, miljö och erfarenheter. Allas liv ser olika ut. Det vi varseblir kanske inte tolkas på samma sätt...

 Titta, vi vann mot socialtjänsten! Först då slutade jag gråta. Mina sista tårar föll i bilen när vi åkte och hämtade vår fina Jesper tillbaka hem. Tyvärr så fortsatte jävelskapet och till sist tog de livet av vår älskade Jesper. Det framgår kanske inte av nedanstående bild. Men alla hem är inte lösningen för en person som lider i sitt sinne,  Det var dagen vi hämtade dig, vi fick ta hem dig. Men jag tror att du var för alltid förstörd, Du var inte en person som kunde passa in, du protesterade. Jag saknar dig älskade kloka Jesper!

Jesper Åhlin 1993-2017 R.I.P  Egentligen var det inte just idag, utan ganska längesedan, som jag började upptäcka tystnaden. Tystnaden för mig är att höra regnet droppa utanför mina fönster och klockors tickande minut för minut. Och för varje minut tycks tystnaden bli mer och mer kompakt. Men just idag fick jag ändå en insikt om tystnaden. När började min tystnad? Kom den plötsligt eller smög den sig på mig? Jag filosoferar ensam i köket med min kaffekopp. Koppen "Minior" som lyckats överleva i ungefär 30 år. Märkligt nog, måste jag säga, med tanke på allt glas och porslin som krossats under åren. Och jag undrar stilla om den här koppen kommer att bli 60 år gammal, och kanske lyckas den överleva mig. Vem vet? Lyckan blir först riktigt stor, när trampet hörs av små små skor. Barnskor (himmel & pannkaka) Mamma brukade rabbla den lilla ramsan. Undrar varför? Om den bara var gullig kanske, för mamma verkade aldrig gilla vilda och högljudda lekar av barn och barnbarn. Jag undr...

 Jag fortsätter bygga på temat "fem år sedan" Jag sitter på min balkong. Jag tycker om att sitta där på sommarkvällarna. På dagarna är det lite för varmt (sydväst-läge). Det är nog ingen som skulle kunna se att jag städat här ute i två timmar och samlat en hel säck full med gamla grejer. Grejer som jord, krukor, odlings-tillbehör. Men om det bara vore det skulle det vara en helt normal vår-städning för mig. Men riktigt så enkelt är det inte. Till balkongen kommer man via Jespers rum. Det var en överenskommelse. Ok att han skulle ha det rummet, men bara om jag fick tillgång till mitt balkong-beroende.  Jag gillar även rosor och Norrland Guld Även Jesper tyckte om att vara på balkongen, han var dessutom nikotinist. Jag har också varit nikotinist, men nu är det så längesedan jag slutade att jag inte tänker på det så mycket. Men senare på kvällen satt ofta Jesper med sina kompisar på balkongen. De visste att de inte fick gå i närheten av mig med cigaretter. Det var väl inte bara ...

Jag hoppas att detta inlägg kan ingjuta lite hopp hos mina eventuella olyckssystrar och bröder.  Den vintern från och med den femte december och i åratal därefter bestod mitt liv endast av en enda sak och det var att överleva. Som en blixt från klarblå himmel rasade hela min värld ihop. Medan jag i fem veckor gick som i en dimma, en dröm, en annan värld anade jag inte att efter dessa fem veckor slog nästa livstrgedi ner i mitt liv. Plötsligt stod jag där och var en så kallad änglamamma. Mina två yngsta, fina, vackra, modiga yngsta söner fanns inte mer med oss här i livet på Jorden. Detta visste jag inte om jag skulle överleva. Ett steg, en dag, ett andetag i taget,  gick jag framåt ibland och bakåt ibland. Tårarna tog aldrig slut. Andra personer i min närhet mådde dåligt av att se mig plocka bland deras tillhörigheter med tårarna sprutandes som fontäner. Men inom mig inne i djupet av min själv visste jag att jag behövde göra dessa saker här och nu. Det var ett sätt för mig att...

Påskafton är en dag på året som alltid har känts ganska magisk. Jag växte upp i ett kristet hem och påsken firades i Jesu Kristi anda, men också som en rolig dag för oss barn. Vi fick påskägg med godis i. Påskharen lämnade jättestora pappersägg utanför ytterdörren. Pappa råkade alltid se haren hoppa uppför backen efter avlämnandet. Därför missade jag alltid påskharen. En del säger att man inte ska ljuga för barn. Men för mig var det inte lögner. Då var det sant, sedan något som utvecklade min fantasi och som sedermera någorlunda vuxen valde att föra vidare traditionen om påskharen till mina egna barn. Vid det laget hade jag dock gjort något fel, för jag minns inte i hur många år haren sen fick heta karlen istället- påsk-karlen! Senast idag la jag ett ägg på min barndoms yttertrappa, knackade på och sa att jag sett den där karlen komma och lägga ett ägg utanför dörren. Mina söner 33 och 39 år reagerade inte alls på karlen. Karlen har blivit en självklarhet. Något mina barn fantiserade o...

Dessa små sekvenser som jag valt att kalla "ögonblick" dyker upp helt plötsligt och utan förvarning. Plötsligt svämmar mina ögon över. Men det finns väl något som triggar igång detta.  Jag gick på stan och mötte en mamma med ett litet barn vid handen. Och jag tänkte att det ser så mysigt ut. Att tiden med mina små var den bästa i mitt liv. Denna villkorslösa kärlek i mitt liv som drottning av Blå Huset, The blueberry house. Och samtidigt känner jag en varm och mjuk liten hand i min. Det känns så verkligt och jag tårarna vill komma. Inte för att jag egentligen sörjer mina två döda söner, utan för att jag sörjer hela den tiden av mitt liv. Tänk att få ha dem hos mig i sängen, ibland när det var svårt att varva ner, ibland när de var feberheta som element. Och så klart den fruktansvärda oron och vissheten om att med många barn kommer också en ökad sannolikhet för att något hemskt skulle hända någon av dem. Jag känner den lilla handen i min och efter en stund känner jag två små h...