Påskafton - det här var mitt liv

Påskafton är en dag på året som alltid har känts ganska magisk. Jag växte upp i ett kristet hem och påsken firades i Jesu Kristi anda, men också som en rolig dag för oss barn. Vi fick påskägg med godis i. Påskharen lämnade jättestora pappersägg utanför ytterdörren. Pappa råkade alltid se haren hoppa uppför backen efter avlämnandet. Därför missade jag alltid påskharen. En del säger att man inte ska ljuga för barn. Men för mig var det inte lögner. Då var det sant, sedan något som utvecklade min fantasi och som sedermera någorlunda vuxen valde att föra vidare traditionen om påskharen till mina egna barn. Vid det laget hade jag dock gjort något fel, för jag minns inte i hur många år haren sen fick heta karlen istället- påsk-karlen! Senast idag la jag ett ägg på min barndoms yttertrappa, knackade på och sa att jag sett den där karlen komma och lägga ett ägg utanför dörren. Mina söner 33 och 39 år reagerade inte alls på karlen. Karlen har blivit en självklarhet. Något mina barn fantiserade om, men som sedan ändå fick behålla sitt namn, trots att de mycket väl visste vem som skaffat fram de där äggen.

Måla påskägg till påskmiddagen

När jag växte upp i mitt föräldrahem skulle det alltid målas på de kokta äggskalen innan de var färdiga. Jag minns att vi använde vattenfärger och vi var mycket kreativa i vårt skapande. Jag minns de stunderna med värme och tacksamhet. Inte alla barn får tryggheten i att stanna hos sina föräldrar. Tur ingen socialtjänst kom och ryckte i mig för då vet jag inte om jag heller hade levt idag. Jag var tidigt en liten rebell, men som inte alltid uttryckte det. Jag var nog snarare känd som det lugna och snälla barnet i syskonskaran på två.

Den klänningen var orange och sydd av min mor.

Påskafton genom ungdomen

Det kom en dag då det inte räckte med harar och målade påskägg. Påskafton skulle således spenderas med mina vänner, och då helst på någon större tillställning med tre-rätters middag och kanske en Bacardi med cola. När jag hade fyllt 23 år och två månader blev jag mamma. Och i fyra år därefter var jag "bara" mamma, men nog med en liten längtan efter kanske något mer. Jag blev lite rastlös ibland, men oftast var det ok att vara en ung mamma. Jag och min bästa vän fick barn med ett halvårs mellanrum och vi umgicks intensivt under några år. Och jag minns inte när tillfällena började bli färre och färre. Min relation till den pappan var kortvarig och vi separerade när vår son var endast åtta veckor. Men en så älskad son, som fortfarande efter 40 år har kontakt med sina farföräldrar som alltid brytt sig om honom. Pappan åkte till Gud år 2018.

Påskafton 1987 hade Lena och jag fest

 

Vi var i hennes lägenhet som låg mitt i centrala Eksjö. Lena som hade flyttat tillbaka till Eksjö från Stockholm, var en av mina barndomsvänner och klasskamrater. Det var en självklarhet att vi började umgås igen och roa oss, ofta på Gyllene Sporren som fanns på den tiden för allmänheten. Det var då jag och mina  yngre söners pappa började umgås på mer allvar. Jag ser det som dagen vi förseglade vårt framtida öde. Jag hoppas det finns en mening. Många vackra stunder följde på detta. Tiden var magisk och ödesmättad. Jag var 27 år, jag hade en son på 4 år och så blev jag kär. Men jag tror inte att familjelivet var riktigt hans grej om man uttrycker det milt. Men jag och min son flyttade in i hans föräldrars hus med gott om plats. Som en liten petitess så firade svärföräldrarna sin bröllopsdag varje påskafton.

Påskafton 1989 inföll torsdagen den 27 mars

Vi hade två bröllopsdagar, men den huvudsakliga var ändå påskafton. Mina alltid så speciella påskaftnar (heter det så?), med stundande vår och ljusgröna små blad på träden. Jag var lycklig först. Och den 8 april i gryningen1990 födde jag vår första son. Vårt kärleksbarn! Vår egoism för att vara lite sarkastisk så här i efterhand. Att få barn är ingenting som man kan ångra, ingenting som jag kan ångra, det har varit de lyckligaste stunderna i mitt liv. Ingenting är finare och vackrare än att bli mamma, att bli drottning utan att förstå att man gjort det för sin egen skull.

Påskafton, som jag inte minns datumet på, var hemsk

Jag har med denna tid här någonstans i bloggen, så jag kan kolla datum, men vad spelar det för roll. Jag var krossad, slagen till marken, mitt allt, min Jesper min yngste son hade börjat må oerhört dåligt. Jag var rädd, jag bad om hjälp och min son fick ett akut LVU. Fasan hade jagat i fatt mig, mina demoner, mina rädslor. Min son hade blivit beroende av olika mediciner. Det fanns en tid innan dess också, som kan förklara all ångest. Även den här påsken kom ju så klart "karlen" och hade gömt fyra ägg hemma hos mormor och morfar. Ett ägg låg kvar. Någon saknades och mer än så orkar jag inte skriva just nu. Men det var just minnet av ägget som låg kvar. En tanke som fick mig att bryta ihop, men som idag är hanterbar.

Jag hämtar hem min son efter att ha överklagat LVU

Påskafton idag 2023-04-08

Vårt fina kärleksbarn fyller år. Pappan minns inte. Så jag försöker göra lite "affär" av det. Men som andra kommer vi nog aldrig helt att bli.

Jag står här med facit i min hand och förstår så mycket som jag inte förstod då. Min tröst är att jag gjort allt jag trott på. Jag gjorde mitt bästa, jag fanns alltid där för min familj och jag finns här fortfarande. Men idag har jag satt påskliljor på tre gravar. Mina två yngsta orkade inte. Livet är tufft för somliga udda-varelser. Vissa klarar det inte, andra överlever, vissa kan verka lyckliga. Till och med jag. för att jag har fått uppleva dem, för alla roliga, glada stunder, för all kärlek och förtroende för att jag fått leva en stund på Jorden med mina barn. Den tredje graven är min mors. Kanske förlusten blev för mycket för en redan multisjuk mamma, mormor och farmor. 

Familjegraven, farfar, farmor, mamma

Mina två äldsta vackra, underbara söner.