Till mina "haters" Bilden av Mona Irma

Del 1.

Livet är ofta märkligt och obegripligt! 

Fyra generationer och den minsta är jag 

Jag kom till världen full av hopp och nyfikenhet, men blev efter hand mer och mer besviken. Tidigt i mitt liv blev jag utsatt för orättvisor. Faktiskt redan hemma i min egen familj. Alla har vi våra kors att bära, men att tänka en extra gång innan vi utsätter andra för vår inre vrede och vårt inre barns sorger kan nog vara bra för världen. Tänka och försöka är mycket lättare än att "leva som man lär".

I min barndom kände jag mig oförstådd, rädd och befann mig i ett ständigt utanförskap. Ibland tänker jag att det var avsiktligt, till exempel för att skydda min sårbarhet från smärta. Andra gånger tänker jag att det kanske inte var självvalt, då jag egentligen kunde vara öppen och utåtriktad. Bara jag kände mig trygg och avspänd.

Den tidiga barndomen präglade mig med livets oförståelse för den som är udda. Man ska passa in och man ska kunna de sociala reglerna. Mycket var obegripligt. I min familj var mycket också svårt och obegripligt, då jag inte kände någon förståelse från mamma, pappa eller min bror. Jag såg livet och världen från ett annat perspektiv, helt enkelt. Jag tyckte om att betrakta min omgivning istället för att delta i den. Det är svårt att förklara för andra. Som med allt som man inte har upplevt själv, är det i princip omöjligt att sätta sig in i känslan av utanförskapet. Jag tvivlar inte på att jag var en älskad liten dotter till mina föräldrar. Tyvärr hade åtminstone en av dem stora förhoppningar om min framtid, vilket satte en press på mig som jag var oförmögen att leva upp till. Jag skulle vara bäst på allt. Och när jag ständigt misslyckades med det mesta vände jag mig inåt i mig själv. Jag byggde murar för att orka leva i den här obegripliga världen.

Från att ha varit "snäll", blev jag extremt besvärlig att ha att göra med. Det var som om det mesta handlade om att skydda mig själv. Det var så många sociala regler som jag skulle förstå. Som jag inte förstod. Vad hade jag för val? Jag kände mig så ensam och oförstådd. Vem skulle försvara mig om inte jag själv?

Min mamma var snäll och omtänksam, men sträng. Och kanske var det tur att hon var lite sträng så att jag åtminstone kunde lära mig det mest elementära om livet. Istället för att sitta och stirra på tapetmönster och snirklar på möblerna; för det var knäppt och onödigt, men också omöjligt att låta bli. Senare i livet har jag förstått att mitt tvångsmässiga fokus på detaljer gav mig en superförmåga. Och det var mitt långtidsminne. "Mona är inte som vi andra, Mona minns det vi andra för längesedan har glömt".

Sammanfattningsvis var jag ett snällt och lugnt barn som hellre gav än tog. Med förundran iakttog jag världen. Jag tog mycket skit, blev ledsen och sårad, murade första stenen i mitt försvar. Och den stenen var nog grunden till vad jag är idag, när jag samspelar med min omgivning.

Till försvar för de missförstådda, för de dumma, de oönskade, de utsatta, de mobbade... Bara för att jag vet hur det känns. Enda skillnaden är att jag givit upp med att försöka vara accepterad för den jag är och att jag tröttnade på att hålla tyst om det. Fortsättning följer för den som har ett intresse för mig. Och tydligen finns det ett, eftersom ni har skapat en tråd om mig på reddit.

Min storebror och jag på söndagsutflykt med familjen,