Den sista godnattsagan

Jag minns den allra första gången jag träffade Majlis, eller vi gjorde... vi som var rädda, skadade, förföljda, värdelösa och nedtryckta. Allt vi gjorde var att spela våra roller. I våra bekväma stolar på Soc-kontoret. Vi låtsades vara som alla andra, mest jag, de andra misslyckades. Vi kunde inte lita på att någon enda människa ville oss väl. De ville ta våra barn ifrån oss. Det värsta tänkbara. En amputation.

Idag så fick jag lite mer insyn eller ska man säga insikt. Min son och jag pratade om skolan och om socialen. Och jag berättade att många fler är utsatta för förföljelsen. Och fick vet att min son vuxit upp med känslan av att just vår familj var den jagade, som en förbannelse ungefär...Och att han tagit skada av det. Som att vara mindre värd, ett barn från en "dålig" familj. Mamma och pappa som man älskar duger inte. Det gör ont i barnen.

...så förlorar man alla ord, det blir lite som att orden är överflödiga. Det sinnliga har tagit över.