Jag minns den allra första gången jag träffade Majlis, eller vi gjorde... vi som var rädda, skadade, förföljda, värdelösa och nedtryckta. Allt vi gjorde var att spela våra roller. I våra bekväma stolar på Soc-kontoret. Vi låtsades vara som alla andra, mest jag, de andra misslyckades. Vi kunde inte lita på att någon enda människa ville oss väl. De ville ta våra barn ifrån oss. Det värsta tänkbara. En amputation.
Sju år sedan
Det jag upplever nu är både verkligt och overkligt. Det verkar overkligt att jag befunnit mig i en dvala i sju år. Men det känns också verkligt att vakna upp ur den dvalan. Utanför dvalan finns de känslor jag har dolt, den smärtan jag inte har fått uttrycka utan att få kommentarer om att jag ska gå vidare och att jag har två barn kvar i livet. Vilket av dina barns skulle du kunna leva utan? Jag frågar igen, vilket av dina egna barn kan du leva utan? Svaret är att inte du heller kan leva utan något av dina barn, eller hur? Det var väl inledningen till fortsättningen... Det är så uppenbart att jag varit sovande. Det blir uppenbart för att jag vaknar. Jag vaknar upp i en tid dr sju år har försvunnit. Och det som är mest tydligt är att jag har blivit gammal. Jag har inte levt i verkligheten och har inte sett den förändras. Så en dag var jag plötsligt gammal. Jag kom på det när jag var på Facebook. Att jag inte hade följt med utvecklingen längre. Nya ord, nya uttryck och nya epitet. Sa...
.jpg)
Kommentarer
Skicka en kommentar