Jag minns den allra första gången jag träffade Majlis, eller vi gjorde... vi som var rädda, skadade, förföljda, värdelösa och nedtryckta. Allt vi gjorde var att spela våra roller. I våra bekväma stolar på Soc-kontoret. Vi låtsades vara som alla andra, mest jag, de andra misslyckades. Vi kunde inte lita på att någon enda människa ville oss väl. De ville ta våra barn ifrån oss. Det värsta tänkbara. En amputation.
Det här var en glädjens dag
.jpg)
Titta, vi vann mot socialtjänsten! Först då slutade jag gråta. Mina sista tårar föll i bilen när vi åkte och hämtade vår fina Jesper tillbaka hem. Tyvärr så fortsatte jävelskapet och till sist tog de livet av vår älskade Jesper. Det framgår kanske inte av nedanstående bild. Men alla hem är inte lösningen för en person som lider i sitt sinne, Det var dagen vi hämtade dig, vi fick ta hem dig. Men jag tror att du var för alltid förstörd, Du var inte en person som kunde passa in, du protesterade. Jag saknar dig älskade kloka Jesper!
Kommentarer
Skicka en kommentar