Den sista godnattsagan

Hur kommer det sig att de onda människorna (som jag inte vill tro finns), håller sig bland försvarslösa barn? Kan det vara ett sätt att utöva makt? Ett barn är mycket lätt att trycka ner, mycket lätt för den onda människan att tillintetgöra det självförtroende barnet hade med sig hemifrån... Man kan undra hur de mår egentligen. De onda och illasinnade... Medan barnen förvandlas till vuxna personer - kan man undra om myndigheter blir mer ödmjuka? När de har haft barnen på behandlingshem i, som det känns, en hel evighet.. och när de inte heller har lyckats med det som vi föräldrar anklagades för att inte klara av :(. Nu ska jag sluta skriva för idag tror jag, jag börjar bara må dåligt av allt ..

Man kan vara ett litet barn. Och man kan vara en vuxen. Ett förfluget ord, en oövertänkt handling, kan skapa livslånga sår. Man ska inte tro att man kan vara elak mot ett barn och att det sedan glöms bort. Nej, det man ger ut kommer trefalt tillbaka. Även om de människorna inte förstod den skada de åsamkade en annan själ... så kommer de att få tillbaka den smärta som de gav till det barnet. Och till de barnen som växte upp och är samma barns mamma och pappa. Jag/vi kommer att lista de som ville väl, de som inte ville väl och de som ville väl men på ett sätt som vi inte förstod eller kunde ta till oss. Att möta vänliga själar betyder så mycket när livet är fyllt av problem. Att möta någon förtroendeingivande medan sinnet håller på att brista av allt som behöver komma ut. Illojal är ett märkligt ord.

Det jag har skapat och det som har kommit ut ifrån min kropp som en del av mig och som en del av er far... kan aldrig vara fel, eller i onödan. Jag är så stolt över er, ni är bäst och så annorlunda, klokare.. Ni bär på en visdom jag inte trodde fanns. Att få göra denna smärtsamma resa tillsammans med er, det är jag tacksam över. Jag känner mig utvald. Det är kanske ett försvar, men det fungerar , i sådana fall, mycket bra. Jag älskar er, ni är världsbäst.

Nej, jag tror inte på onda eller goda människor. Jag tror att människor bara är. Ett intressant fenomen är: Desto äldre ni pojkar har blivit, desto mer "goda", medgörliga och inlyssnande tycks andra människor bli/vara. Ingen av oss i den här utsatta familjen kommer att glömma - vare sig de som gjorde allting värre.. eller de som försökte göra allting bättre.

...under den tid som du lille, var utsatt för samhällets påtryckningar. Jag hade hoppats att du ,som du var innan, på något sätt igen kunde komma tillbaka. Men, det är ju tidens gång också. Att man förändras. Och speciellt då man är ung. Vid din sida har jag stått i ur och skur. Mer eller mindre önskvärd. Det var inte alltid så lätt och det är inte alltid så lätt. Jag vet att du tänker att jag har sårat dig många gånger. Och hoppas att du vet att det aldrig var menat så. Mitt hjärta är fullt av kärlek och min hjärna tycks vara full av ansvar. Men det ordet är kanske inget som ungdomar förstår så bra. Jag har känt mig som en mur, ett bollplank. En stabil mur som står kvar i alla väder och som står emot alla stormar. Men som säger att ibland har det gjort ont och delar av muren har nog ibland fallit i bitar. Men jag murar och murar, lagar, försöker... Kram, Mamma

... som inte orkade bli sann i det klimat som rådde då.. Det verkar som om hela mitt liv har varit en slags villfarelse och jag vet varken ut eller in just nu. Jag bär på information som är tung att bära. Lögner och svek, förtroenden som har svikits. Jag vet mycket mer än jag vill veta. Och mycket mer än jag antar att vissa vill att jag ska veta. Men jag tror att alla vet ändå att jag vet, jag vet, jag vet , jag vet... tänker den Gröna Trädmamman helt sinnesjukt. Men vem blir inte sinnessjuk av en verklighet som inte längre finns? Ett liv som man trodde fanns men som var en illusion... En dröm om lycka...inget mer..