Vi förändrades...

...under den tid som du lille, var utsatt för samhällets påtryckningar. Jag hade hoppats att du ,som du var innan, på något sätt igen kunde komma tillbaka.

Men, det är ju tidens gång också. Att man förändras. Och speciellt då man är ung. Vid din sida har jag stått i ur och skur. Mer eller mindre önskvärd. Det var inte alltid så lätt och det är inte alltid så lätt. Jag vet att du tänker att jag har sårat dig många gånger. Och hoppas att du vet att det aldrig var menat så. Mitt hjärta är fullt av kärlek och min hjärna tycks vara full av ansvar. Men det ordet är kanske inget som ungdomar förstår så bra.

Jag har känt mig som en mur, ett bollplank. En stabil mur som står kvar i alla väder och som står emot alla stormar. Men som säger att ibland har det gjort ont och delar av muren har nog ibland fallit i bitar.

Men jag murar och murar, lagar, försöker...

Kram, Mamma

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det här var en glädjens dag

Till mina "haters" Bilden av Mona Irma

Lyckan blir först riktigt stor, när trampet hörs av små små skor. Sorg och sorgbearbetning