Den sista godnattsagan

 Titta, vi vann mot socialtjänsten! Först då slutade jag gråta. Mina sista tårar föll i bilen när vi åkte och hämtade vår fina Jesper tillbaka hem. Tyvärr så fortsatte jävelskapet och till sist tog de livet av vår älskade Jesper. Det framgår kanske inte av nedanstående bild. Men alla hem är inte lösningen för en person som lider i sitt sinne,  Det var dagen vi hämtade dig, vi fick ta hem dig. Men jag tror att du var för alltid förstörd, Du var inte en person som kunde passa in, du protesterade. Jag saknar dig älskade kloka Jesper!

Jesper Åhlin 1993-2017 R.I.P  Egentligen var det inte just idag, utan ganska längesedan, som jag började upptäcka tystnaden. Tystnaden för mig är att höra regnet droppa utanför mina fönster och klockors tickande minut för minut. Och för varje minut tycks tystnaden bli mer och mer kompakt. Men just idag fick jag ändå en insikt om tystnaden. När började min tystnad? Kom den plötsligt eller smög den sig på mig? Jag filosoferar ensam i köket med min kaffekopp. Koppen "Minior" som lyckats överleva i ungefär 30 år. Märkligt nog, måste jag säga, med tanke på allt glas och porslin som krossats under åren. Och jag undrar stilla om den här koppen kommer att bli 60 år gammal, och kanske lyckas den överleva mig. Vem vet? Lyckan blir först riktigt stor, när trampet hörs av små små skor. Barnskor (himmel & pannkaka) Mamma brukade rabbla den lilla ramsan. Undrar varför? Om den bara var gullig kanske, för mamma verkade aldrig gilla vilda och högljudda lekar av barn och barnbarn. Jag undr

Britt-, indiansommar   Det är väl närmast indiansommar man kan relatera till eftersom Brittsommar tydligen kan inträffa i oktober, medan indiansommar kan inträffa när som helst under hösten. Och med den rubriken hade jag tänkt berätta en helt annan historia. Men den får vänta lite. Varav hjärtat är fullt, talar munnen, som mamma brukade säga. Det är en annan typ av sorg att någon man haft med sig i 63 år försvinner. Det är stort och ofattbart.  Min pappa tog själståget till min mamma Det var den 11 augusti. Pappa hade varit sjuk någon vecka. Med tanke på den aktningsvärda åldern av 95 år så var jag väl lite förberedd. Men ändå inte. Det gick fort. Jag hade frågat för någon månad sedan varför han hostade. Jag fick senare information om att han fått antibiotika. Vad jag vet om antibiotika så slår det ut immunförsvaret. Men jag tänker inte ifrågasätta behandlingen. Det fanns så mycket annat att ta hänsyn till.  Min pappa var multisjuk Sedan flera år tillbaka. Han hade diabetes 2, bland an

 Jag fortsätter bygga på temat "fem år sedan" Jag sitter på min balkong. Jag tycker om att sitta där på sommarkvällarna. På dagarna är det lite för varmt (sydväst-läge). Det är nog ingen som skulle kunna se att jag städat här ute i två timmar och samlat en hel säck full med gamla grejer. Grejer som jord, krukor, odlings-tillbehör. Men om det bara vore det skulle det vara en helt normal vår-städning för mig. Men riktigt så enkelt är det inte. Till balkongen kommer man via Jespers rum. Det var en överenskommelse. Ok att han skulle ha det rummet, men bara om jag fick tillgång till mitt balkong-beroende.  Jag gillar även rosor och Norrland Guld Även Jesper tyckte om att vara på balkongen, han var dessutom nikotinist. Jag har också varit nikotinist, men nu är det så längesedan jag slutade att jag inte tänker på det så mycket. Men senare på kvällen satt ofta Jesper med sina kompisar på balkongen. De visste att de inte fick gå i närheten av mig med cigaretter. Det var väl inte bara

Jag hoppas att detta inlägg kan ingjuta lite hopp hos mina eventuella olyckssystrar och bröder.  Den vintern från och med den femte december och i åratal därefter bestod mitt liv endast av en enda sak och det var att överleva. Som en blixt från klarblå himmel rasade hela min värld ihop. Medan jag i fem veckor gick som i en dimma, en dröm, en annan värld anade jag inte att efter dessa fem veckor slog nästa livstrgedi ner i mitt liv. Plötsligt stod jag där och var en så kallad änglamamma. Mina två yngsta, fina, vackra, modiga yngsta söner fanns inte mer med oss här i livet på Jorden. Detta visste jag inte om jag skulle överleva. Ett steg, en dag, ett andetag i taget,  gick jag framåt ibland och bakåt ibland. Tårarna tog aldrig slut. Andra personer i min närhet mådde dåligt av att se mig plocka bland deras tillhörigheter med tårarna sprutandes som fontäner. Men inom mig inne i djupet av min själv visste jag att jag behövde göra dessa saker här och nu. Det var ett sätt för mig att börja be

Dessa små sekvenser som jag valt att kalla "ögonblick" dyker upp helt plötsligt och utan förvarning. Plötsligt svämmar mina ögon över. Men det finns väl något som triggar igång detta.  Jag gick på stan och mötte en mamma med ett litet barn vid handen. Och jag tänkte att det ser så mysigt ut. Att tiden med mina små var den bästa i mitt liv. Denna villkorslösa kärlek i mitt liv som drottning av Blå Huset, The blueberry house. Och samtidigt känner jag en varm och mjuk liten hand i min. Det känns så verkligt och jag tårarna vill komma. Inte för att jag egentligen sörjer mina två döda söner, utan för att jag sörjer hela den tiden av mitt liv. Tänk att få ha dem hos mig i sängen, ibland när det var svårt att varva ner, ibland när de var feberheta som element. Och så klart den fruktansvärda oron och vissheten om att med många barn kommer också en ökad sannolikhet för att något hemskt skulle hända någon av dem. Jag känner den lilla handen i min och efter en stund känner jag två små h

 Det är livet så som det är. Ibland känner jag att jag vill skriva, men mer ofta känner jag att jag vill vila i mina egna tankar och känslor. Fortfarande försöker jag reda ut vem som är jag. Det var skönt att slippa skriva för pengar. Ni som följt mig vet hur jag menar och vilken press jag plötsligt fått på mig att tjäna pengar på min blogg. Min blogg där minst 20 års arbete har förstörts av en rovlysten person, en av Mammons slavar, ni vet vem. Jag skriver inte ut namn eller adresser, då jag faktiskt inte vill bidra till att detta namn dyker upp i sökresultaten.  Men om ni/du någonsin råkar ut för att någon vill hjälpa dig att flytta din blogg,  Hör efter med mig som har erfarenhet av hur oskyddad man kan vara i dessa sammanhang.  Jag tänkte dock inte älta det mer Jag tycker det är skönt att vila i mitt eget, även om jag fortfarande tycks ha kvar det där med anpassningsstörning , ett märkligt namn på en krisreaktion. Man vill helst inte vara störd. Även om man råkar vara störd från bö

Jag vill inte fira jul,  och egentligen var jag trött på julfirande redan före den stora tragedin. Allt handlar om materialism och pengar. Och allt är så orättvist med de samhällsklasser vi har idag. "Vad fick du i julklapp"? Är det fortfarande en fråga som skolfröken vågar ställa till skolbarnen? Jag tvivlar. Så många olika religioner, så olika firande, så olika kulturer. Men min främsta anledning är förstås tragedin, den som inträffade strax före jul år 2017, den 5 december. Min yngsta son dog under vistelse på ett stödboende. Den 21 december begravde jag min son. Jag tror att ingen kände för att fira något alls efter det. Jul som hade varit sammankomster och glädje, skuggades nu av min sons stora lidande och till slut död. Fem veckor senare,  jag vet inte om storebror inte orkade mer, eller om han bara ville bedöva alla sinnen och all smärta, men jag tror att det var en olycka. Överdosen i januari 2018 tog hans liv. Nu hade jag två döda söner. Två vackra änglabarn, en som

Jag brukar drömma Jag drömmer att jag känner ett utanförskap. Och det är väl vad jag har känt i hela mitt liv. Att inte duga,  att inte förstå sociala regler, hur man beter sig för att andra ska känna sig väl till mods. Jag fick ett meddelande på facebook,  som beskrev mig som jag är. Men det var definitivt inte den beskrivning jag hade önskat mig och inte den stämpel som jag blev satt under. I meddelandet stod det i ett argt format att jag har tendenser som liknar de som har autism och Asperger syndrom. Men så rätt du hade, Men bara för det har du ingen rätt att förringa vad jag tycker. Du visste allt om asperberger syndrom, men orkade inte stanna upp ett enda ögonblick för att möta mina tankar. Bara att gå vidare som normal. En person med Asperger syndrom kan inte förstå att andra inte känner och tänker på samma sätt som man själv. Sådan hemsk beskrivning. Jag är van att bli lämnad utan förklaring,  det är vad jag får leva med.  Hela min familj har ärvt genen, Men jag gav aldrig upp.

 Vanligt folk! Ja, vanligt folk har lite att plocka med. Man plockar lite dag för dag.  Röran jag hade tänkt beskriva är långt värre än ett vanligt stök. Utan att snacka skit om mina barn som jag älskar, så vet jag egentligen inte hur jag ska uttrycka det. Men jag måste kanske ge det ett namn om det ska kunna förklaras. Ett annorlunda hem En person som är påverkad av amfetamin i överdos är otroligt vaken, rastlös, effektiv och sökande. En sådan person söker efter droger i varje vrå av sitt hem. Alternativt, ditt hem, eller mitt. De vänder upp och ner på lådor, garderober, förvaringsutrymmen, Alltså utan överdrift tömmer de ut allt som man sorterat på olika platser, i en desperat längtan efter sin drog. Då uppstår ett hopplöst städbehov. Man försöker hjälpa till Men allt som händer är att allt blir  upp och ner, utforskat och undersökt. Om man nu inte hittar sin drog, som man tror sig ha, vänds allt över ända. Inte bara skåp och garderober. Spis och frys dras ut från sin plats. Kylskåpe

 Precis som jag berättat om den här bloggen är den både kaotisk och splittrad. Men den innehåller varje moment av mina barns vandring mot döden. Jag kommer berätta allt från innan alltings början. Även om det dröjer. Sökordet framför alla andra är: Jag förlorade mina barn med fem veckors mellanrum. Vet inte vad som drev mig att skriva detta korta inlägg idag.  

  Jag försöker börja om.  Att släppa in Anne von porat i mitt liv är det sämsta jag har gjort. Grundlurad! Allt är förstört. Anne kallar sig för healer, medial och jag vet inte vad. Men det är en person som kan sabotera mycket i mitt liv. Jag bygger upp mitt igen. Jag var på blogbiz i två år. Jag blev rekommenderad den sidan. Jag bloggade lite utan känsla, eftersom de har en grej där som anmärker på ens text om man skriver från sitt hjärta. Jag låter bli att länka för det är det här sättet hon använder sig av för att öka sin trafik och endast för att tjäna pengar. Den bloggportalen är styrd av Mammon. Jag skriver inte för att tjäna affilate. Jag vill skriva från mitt hjärta. Jag är glad att Anne von porat raderat alla mina känslor som jag delat i den gamla bloggen. Raderat och stulit 20 års arbete från mig.  Så himla grundlurad. Men det var bara två år. Tack och lov. Vill verkligen inte göra profit av min sorg.  Men här i den sista godnattsagan och äntligen fri från Anne von porat kan

Samhället/staten/socialtjänsten skrämde livet ur dem. D e gjorde allt för att dölja vad som ska synas på stickan.  De blev mästare på olika kemikalier, molekylernas sammansättning och de vanligaste ingredienserna för egen tillverkning finns att köpa på apotek. D et fanns en tid då inte jag heller förstod detta och önskade nolltolerans.  Men jag började se mig omkring.  När jag var ung blev man inte kriminell om man hade  # cannabis  för eget bruk, d.v.s. innehav av mängder man antogs själv skulle konsumera.  Fler dog av alkoholens verkningar, mest för olyckor de råkade ut för. Men även av alkoholförgiftning.  Om du orkat läsa så här långt kanske du börjar komma till insikt om på vilket sätt våra brukare ska våga säga  # idagvilljagleva  och hur jag tänker kring hur vi kan  # räddanästa  och skydda familjer från den outhärdliga smärta det innebär att förlora ett barn som en gång var lyckligt och hade livslust.  Definitivt avkriminalisera, det är ju kriminaliseringen som