Ögonblick ur livet

Dessa små sekvenser som jag valt att kalla "ögonblick" dyker upp helt plötsligt och utan förvarning. Plötsligt svämmar mina ögon över. Men det finns väl något som triggar igång detta. 

Jag gick på stan och mötte en mamma med ett litet barn vid handen. Och jag tänkte att det ser så mysigt ut. Att tiden med mina små var den bästa i mitt liv. Denna villkorslösa kärlek i mitt liv som drottning av Blå Huset, The blueberry house.

Och samtidigt känner jag en varm och mjuk liten hand i min. Det känns så verkligt och jag tårarna vill komma. Inte för att jag egentligen sörjer mina två döda söner, utan för att jag sörjer hela den tiden av mitt liv.

Tänk att få ha dem hos mig i sängen, ibland när det var svårt att varva ner, ibland när de var feberheta som element. Och så klart den fruktansvärda oron och vissheten om att med många barn kommer också en ökad sannolikhet för att något hemskt skulle hända någon av dem.

Jag känner den lilla handen i min och efter en stund känner jag två små händer i mina.

Ögonblicket framträder i form av en perrong. Hur jag står där på perrongen och väntar på ett tåg. Då i x2000-tågens gryning. Jag står där med två barn, mellanpojkarna, och håller deras små händer. Och ett tåg närmar sig i en fasansfull hastighet. Och jag håller mina barn krampaktigt. Som om jag annars skulle tappa taget, eller rent av förlora mina händer i fasans tanke över vad som skulle kunna hända.

Jesper Åhlin 1993-2017

Tåget susar förbi i högsta hastighet och inte för ett enda ögonblick släpper mitt krampartade grepp om deras små händer. Och inte ens när tåget passerat släpper jag. Jag kunde hålla dem. Jag höll deras händer i mina, Jag höll så hårt och var så rädd. Som om jag inte kunde hålla fast det jag visste jag kunde hålla fast.

Men det var väl den där prekognitiva förnimmelsen av en framtid där jag inte längre kunde hålla dem kvar. 

Och framtiden kom mycket fortare och mycket mörkare än jag någonsin kunnat ana, men som jag ändå känt sådan skräck för.

Jespers bok