Den sista godnattsagan

Hört från Anton Utsi Åhlin : När jag brukar narkotika känner jag mig glad, lugn, pigg och får ökad koncentration. Klarar av att få saker gjorda. Fungerar i sociala situationer. Ökad självkänsla. Enorm kännsla av lättnad. Behöver detta för att klara av tillvaron på behandlingshemmet och resten av min framtid. Vet samtidigt att det inte håller i längden. Får enorm kännsla av hopplöshet inför framtiden. Utan narkotika ser jag inget liv. Blir trött, orkeslös, deppig, utmattad får ångest, panikångest. Klarar knappt av sociala situationer. Enorma kompkex över mig själv. Sänkt självförtroende med mera. Behöver mycket stark benzo-medicinering. Plus högre dos på lyrican. Vill ej ha xanor depot behöver xanor 2 milligramstablett ickedepot. Minst tre gånger om dan. Högre dos på lyrican. Känner att detta är preparat som hjälper mig med mina sociala svårigheter plus ångest och deppighet. Vet att detta fungerar eftersom att jag är insatt på dessa preparat fast i låg dos. Har känt mig bättre var

Jag är rädd för dig, jag är rädd om dig, jag är rädd för hur du ska få det och för hur du har det. När jag vill väl, när jag försöker, då blir du arg, du säger att jag är elak och oförstående. Det du säger krossar mitt hjärta. Jag har ju aldrig känt en kärlek som den här. Den här kärleken har lärt mig att avvakta, att backa min kärlek, att tänka innan det talas. Även om jag själv anser att de ord jag har och som jag vill dela med mig till dig... mitt livs smärtsamma erfarenheter, som jag önskar att du skulle ha fått slippa... slapp du inte alls, lyssnade gjorde du inte heller. Liksom jag själv vägrade lyssna.

.. vad gör det? Jag älskar er mer än livet och jag skulle gå genom eld för er. Det är kanske en moders lott. För många ord och många upplevelser och händelser skulle ha dödat vilken platonisk kärlek som helst. Men den kärlek jag känner för er, den är odödlig, den har inget slut. Oavsett vad ni gör emot mig, vad ni kallar mig för hemskheter när ni är arga... Jag har aldrig känt en kärlek som är som den här. Ni är vuxna nu. Jag kommer att finnas tills jag dör. Jag kräver ingenting ifrån er. Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder (Matteus 19:5) För den andra kärleken. Man ska släppa taget. Jag vet. Jag förstår.

...kan vara fysisk och psykisk. Man kan resa till Tyskland och man kan resa inuti sig själv. För mig har det varit en smärtsam resa. Jag förlorade ett barn. Men till skillnad från de barn som dör och går vidare över regnbågsbron, så har jag och mitt barn fått en till chans. Jag är oerhört tacksam inför det faktum att jag ska få försöka igen. Att jag får en ny chans. Att försöka göra allting bättre och på ett annat sätt. Och all den kunskap och visdom som har kommit mig till mig i allt det svåra - förstår jag nu hur jag ska använda.

Det ena ögat är sjukt och kan inte se, det högra ögat sneglar dock åt höger. Det ser resväskan på hjul som har inköpts för att pojken måste tas från sitt hem. Och minnet av den fullpackade väskan på pojkrummets golv. Och pojken själv. Som bara låg där på madrassen - tystnad. Sorg. Tomhet.

Men vi tror och tänker att de är våra, vi räknar med dem. Men vi vuxna behöver förstå att barnens syfte och mål kanske inte är detsamma som vårt eget. En dag är det dags att släppa taget och låta dem gå... även om deras väg inte är den som vi en gång hade tänkt oss... Sorgen är ok tycker jag, det gör ont när knoppar brister. Och när de som en gång var ens barn, som satte all sin tillit till oss, just blev flygfärdiga. Och de flög...

Jag kommer in till dig för att jag känner en oro. Du ligger med den varma jackan på dig. En onaturlig ställning i sängen. Jag är din mamma som älskar dig mer än mitt liv och jag blir rädd. Jag lägger min hand på din panna och stryker bort ditt långa svarta hår från ditt ansikte. Det hår som nyss var ljust och lockigt... och som jag kunde borra in min näsa i. Och somna lugnt. Inga nätter har varit lugna och doftande som då.. Din panna är varm och svettig. Min hand blir blöt. Jag tänker att du har tagit någon drog som skadar dig, som tar dig bort ifrån mig... och ifrån det som jag trodde skulle kunna vara för alltid.

Min vackra, varma, ljuslockiga prins, mitt barn, en del av min kropp.. Du kunde nog inte uttrycka hur pressad du var. Jag är hemskt ledsen för det. Jag minns när du låg i min säng, som var alldeles för smal, efter att tre äldre bröder vuxit upp och lärt sig somna i sina ensamma sängar. Medan vi trodde att allt är här och nu. Och därför inte kunde uppskatta värmen, kärleken, doften, underbarheten... dina ljusa vackra lockar, min näsa i din nacke... Mitt barn, min lille, min yngsta

Hur kommer det sig att de onda människorna (som jag inte vill tro finns), håller sig bland försvarslösa barn? Kan det vara ett sätt att utöva makt? Ett barn är mycket lätt att trycka ner, mycket lätt för den onda människan att tillintetgöra det självförtroende barnet hade med sig hemifrån... Man kan undra hur de mår egentligen. De onda och illasinnade... Medan barnen förvandlas till vuxna personer - kan man undra om myndigheter blir mer ödmjuka? När de har haft barnen på behandlingshem i, som det känns, en hel evighet.. och när de inte heller har lyckats med det som vi föräldrar anklagades för att inte klara av :(. Nu ska jag sluta skriva för idag tror jag, jag börjar bara må dåligt av allt ..

Man kan vara ett litet barn. Och man kan vara en vuxen. Ett förfluget ord, en oövertänkt handling, kan skapa livslånga sår. Man ska inte tro att man kan vara elak mot ett barn och att det sedan glöms bort. Nej, det man ger ut kommer trefalt tillbaka. Även om de människorna inte förstod den skada de åsamkade en annan själ... så kommer de att få tillbaka den smärta som de gav till det barnet. Och till de barnen som växte upp och är samma barns mamma och pappa. Jag/vi kommer att lista de som ville väl, de som inte ville väl och de som ville väl men på ett sätt som vi inte förstod eller kunde ta till oss. Att möta vänliga själar betyder så mycket när livet är fyllt av problem. Att möta någon förtroendeingivande medan sinnet håller på att brista av allt som behöver komma ut. Illojal är ett märkligt ord.

Det jag har skapat och det som har kommit ut ifrån min kropp som en del av mig och som en del av er far... kan aldrig vara fel, eller i onödan. Jag är så stolt över er, ni är bäst och så annorlunda, klokare.. Ni bär på en visdom jag inte trodde fanns. Att få göra denna smärtsamma resa tillsammans med er, det är jag tacksam över. Jag känner mig utvald. Det är kanske ett försvar, men det fungerar , i sådana fall, mycket bra. Jag älskar er, ni är världsbäst.

Nej, jag tror inte på onda eller goda människor. Jag tror att människor bara är. Ett intressant fenomen är: Desto äldre ni pojkar har blivit, desto mer "goda", medgörliga och inlyssnande tycks andra människor bli/vara. Ingen av oss i den här utsatta familjen kommer att glömma - vare sig de som gjorde allting värre.. eller de som försökte göra allting bättre.

...under den tid som du lille, var utsatt för samhällets påtryckningar. Jag hade hoppats att du ,som du var innan, på något sätt igen kunde komma tillbaka. Men, det är ju tidens gång också. Att man förändras. Och speciellt då man är ung. Vid din sida har jag stått i ur och skur. Mer eller mindre önskvärd. Det var inte alltid så lätt och det är inte alltid så lätt. Jag vet att du tänker att jag har sårat dig många gånger. Och hoppas att du vet att det aldrig var menat så. Mitt hjärta är fullt av kärlek och min hjärna tycks vara full av ansvar. Men det ordet är kanske inget som ungdomar förstår så bra. Jag har känt mig som en mur, ett bollplank. En stabil mur som står kvar i alla väder och som står emot alla stormar. Men som säger att ibland har det gjort ont och delar av muren har nog ibland fallit i bitar. Men jag murar och murar, lagar, försöker... Kram, Mamma

... som inte orkade bli sann i det klimat som rådde då.. Det verkar som om hela mitt liv har varit en slags villfarelse och jag vet varken ut eller in just nu. Jag bär på information som är tung att bära. Lögner och svek, förtroenden som har svikits. Jag vet mycket mer än jag vill veta. Och mycket mer än jag antar att vissa vill att jag ska veta. Men jag tror att alla vet ändå att jag vet, jag vet, jag vet , jag vet... tänker den Gröna Trädmamman helt sinnesjukt. Men vem blir inte sinnessjuk av en verklighet som inte längre finns? Ett liv som man trodde fanns men som var en illusion... En dröm om lycka...inget mer..

Kärleksförklaring: Jag älskar dig för det du är. Man kan tycka att jag har gjort val som är felaktiga och som har lett till lidande för de Änglar som kommit ut från min kropp. Men det är inget fel. Jag älskar dig , Pappan, för att du är mjuk och varm och kärleksfull. Jag älskar dig för att du och jag tog hand om Änglarna. Du var den bästa tänkbara Pappakandidat. Jag förstår att det blev ganska tufft. Det var ju inte det att jag slutade älska dig. Det var bara så att det blev lite för tufft då. När du valde att försvinna in i knarkdimman. För att din uppgift blev lite för tung just då. För att kraven från samhället sa att: Pappan ska vara normal! Och Mamman också. Det är bara det att Mamman har lyckats bättre med att spela sin roll.. Normal? Man skrattar ihjäl sig ibland. Mitt upp i all smärta. Tänk hur de spelar sina roller, de pajaserna... de tror att de lever och att allt är normalt. Men man kan fråga sig vad livet här på Jorden är till för. Är det till för att jaga de udda och att t

Det är ju en benämning bara. Det är ju inte alls en beskrivning av en person. En narkoman så som jag har lärt känna igen den.. är en människa, alltför skör, en misshandlad och plågad människa, en person som inte kunde leva upp till kraven att: " så här gör man". Kanske just för att det inte är en vanlig människa. Kanske för att änglar finns som går här på Jorden, men som inte passar in. Man ska inte förringa deras arbete här. Få människor på Jorden har förstått vad syftet är egentligen. De utvalda är en mycket liten grupp och de försöker att överleva. Ibland lyckas det. Ibland inte. Den som inte lyckas får försöka igen.

Fram till och med den dagen så hade allt varit ganska "normalt", även om jag var en udda person i många sammanhang. Jag var 27 år och jag hade ett barn, vars pappa var ute ur bilden sedan fyra år tillbaka. Han var (är) också ett offer för drogmissbruk. Fram tills dess hade jag ett jobb, eller olika jobb, lite svårt var det. Jag hade i mitt bagage med mig många svåra minnen ifrån grundskolan. Jag vet hur det känns. Gymnasiekompetensen och nians kurs hade jag läst in på folkhögskola. Folkhögskola är ett bättre och mindre kravfyllt sätt för känsliga personer att uppnå sina mål. Så jag hade kämpat hårt för att försöka vara som andra. Att ha ett jobb, ett barn, en lägenhet, räkningar att betala. Fast det var ganska tufft. Att vara en "riktig människa" som Gunilla Gerland sa. Jag hade en välstädad lägenhet, jag gick till jobbet, jag lämnade min son hos en dagmamma (på gott och ont). Sedan kom "brittsommaren".

Det här är ingen "riktig" godnattsaga. Det är en mardröm som blev sann. Och det är den sista "godnattsaga" som jag berättar för mina barn. För nu är de alla fyra vuxna. Och vuxna läser inga sagor mer.  "Barn har man till låns", jag visste det. Men det hindrar inte den mörka, tunga sorgen och saknaden att lägga sig över mig. Som ett blytungt täcke kväver den min kropp och min tanke.  Jag vill bara sova under det tunga täcket. Det finns en tro som väcker mig, som får mig att glöda och som får mitt livs falnande låga att åter brinna. Jag har fått en uppgift av Gud. Jag har blivit utvald att ta hand om Guds allra sköraste och vackraste änglar. Så jag är stolt. Även om jag lever i skuggan av döden varje dag och varje natt. Jag älskar er mer än livet. Och jag måste berätta och förklara. Att ni egentligen inte känner mig som den jag är, utan kanske mer som den person som tilldelats en roll och ett ganska ensamt ansvar som har