Den Gröna Trädmamman

Det här är ingen "riktig" godnattsaga.

Det är en mardröm som blev sann.

Och det är den sista "godnattsaga" som jag berättar för mina barn.

För nu är de alla fyra vuxna.

Och vuxna läser inga sagor mer.

 "Barn har man till låns", jag visste det.

Men det hindrar inte den mörka, tunga sorgen och saknaden att lägga sig över mig.

Som ett blytungt täcke kväver den min kropp och min tanke.

 Jag vill bara sova under det tunga täcket.

Det finns en tro som väcker mig, som får mig att glöda och som får mitt livs falnande låga att åter brinna.

Jag har fått en uppgift av Gud.

Jag har blivit utvald att ta hand om Guds allra sköraste och vackraste änglar.

Så jag är stolt.

Även om jag lever i skuggan av döden varje dag och varje natt.

Jag älskar er mer än livet.

Och jag måste berätta och förklara.

Att ni egentligen inte känner mig som den jag är, utan kanske mer som den person som tilldelats en roll och ett ganska ensamt ansvar som har varit tungt ibland att bära.

 Men Gud lägger inte mer bördor på ens axlar än man orkar bära.

Utan en stark tro skulle det nog vara svårt att klara av den roll jag har axlat genom att vara er Mamma.

 Så jag skriver det här till mina barn.

För att de en dag när jag är på "andra sidan" ska få veta vem jag är och vem jag var och vad jag tvingades till som jag aldrig ville, men som någon måste.

Gud så jag längtar efter de änglarna just nu.