Den sista godnattsagan

Fram till och med den dagen så hade allt varit ganska "normalt", även om jag var en udda person i många sammanhang. Jag var 27 år och jag hade ett barn, vars pappa var ute ur bilden sedan fyra år tillbaka. Han var (är) också ett offer för drogmissbruk. Fram tills dess hade jag ett jobb, eller olika jobb, lite svårt var det. Jag hade i mitt bagage med mig många svåra minnen ifrån grundskolan. Jag vet hur det känns. Gymnasiekompetensen och nians kurs hade jag läst in på folkhögskola. Folkhögskola är ett bättre och mindre kravfyllt sätt för känsliga personer att uppnå sina mål. Så jag hade kämpat hårt för att försöka vara som andra. Att ha ett jobb, ett barn, en lägenhet, räkningar att betala. Fast det var ganska tufft. Att vara en "riktig människa" som Gunilla Gerland sa. Jag hade en välstädad lägenhet, jag gick till jobbet, jag lämnade min son hos en dagmamma (på gott och ont). Sedan kom "brittsommaren".

Det här är ingen "riktig" godnattsaga. Det är en mardröm som blev sann. Och det är den sista "godnattsaga" som jag berättar för mina barn. För nu är de alla fyra vuxna. Och vuxna läser inga sagor mer.  "Barn har man till låns", jag visste det. Men det hindrar inte den mörka, tunga sorgen och saknaden att lägga sig över mig. Som ett blytungt täcke kväver den min kropp och min tanke.  Jag vill bara sova under det tunga täcket. Det finns en tro som väcker mig, som får mig att glöda och som får mitt livs falnande låga att åter brinna. Jag har fått en uppgift av Gud. Jag har blivit utvald att ta hand om Guds allra sköraste och vackraste änglar. Så jag är stolt. Även om jag lever i skuggan av döden varje dag och varje natt. Jag älskar er mer än livet. Och jag måste berätta och förklara. Att ni egentligen inte känner mig som den jag är, utan kanske mer som den person som tilldelats en roll och ett ganska ensamt ansvar som har