Jag kan tänka mig att du har känt dig övergiven och avvisad när jag inte har orkat mer. Det är en smärta som skär i mitt hjärta. Varenda dag. En smärta att förtränga för att försöka överleva. Att se och våga känna smärtan är ett steg framåt. Att sluta tillbakavisa, tro att man varit den ulitmata övermamman. Att sakta komma till insikten - kärlek räcker inte.
Inlägg
När hjärtat valt att sakta ner sina slag.
Det är märkligt hur man så sakta slipas mot livet. Man = jag. Kanske det inte är samma för alla. En del personer orkar inte. Andra orkar vidare. Frågan är hur dessa andra egentligen orkar vidare. När det som en gång i tiden var ens största rädslor kommer ikapp en och man tvingas se dem i vitögat, då händer det något i psyket. Det är som en insikt - det är ingen idé att försöka smita, fly eller sopa saker och ting under mattan. Ingen idé att sticka huvudet i sanden och låtsas att världen utanför inte existerar. Jag frågar mig idag - Vad är det som är styrka? Vad är styrkans sanna jag? För min egen del är det som om styrkan finns i att kunna stänga sig inne i sitt skal. Lite som strutsen, men ändå inte. Att man slutar känna. Att tårar fryser till is och hjärtat stillar sina hetsiga slag. Vilket inte alltid fungerar. Inte när katastrofen knackar på ens dörr. Då fungerar det inte längre. Då förlöses all gårdagens smärta i ett och samma primalskrik. Men för att få vardagen att