När hjärtat valt att sakta ner sina slag.

Det är märkligt hur man så sakta slipas mot livet. Man = jag. Kanske det inte är samma för alla. En del personer orkar inte. Andra orkar vidare. Frågan är hur dessa andra egentligen orkar vidare.

När det som en gång i tiden var ens största rädslor kommer ikapp en och man tvingas se dem i vitögat, då händer det något i psyket.

Det är som en insikt - det är ingen idé att försöka smita, fly eller sopa saker och ting under mattan. Ingen idé att sticka huvudet i sanden och låtsas att världen utanför inte existerar.

Jag frågar mig idag - Vad är det som är styrka? Vad är styrkans sanna jag?

För min egen del är det som om styrkan finns i att kunna stänga sig inne i sitt skal. Lite som strutsen, men ändå  inte. Att man slutar känna. Att tårar fryser till is och hjärtat stillar sina hetsiga slag.

Vilket inte alltid fungerar. Inte när katastrofen knackar på ens dörr. Då fungerar det inte längre. Då förlöses all gårdagens smärta i ett och samma primalskrik.

Men för att få vardagen att gå. Den ena dagen efter den andra. I lugnet före stormen eller stormarna. Tromberna över just mitt hus. Som sliter upp just mitt vackraste träd och stjälper det hjälplöst över ända.

Det enda man kan se är förödelsen och slukhålet.

Just då.

Den med styrka vet och kan säga - Det kommer att blåsa nya vindar. Vår- och sommarvindar. Dock väljer vinden på egen hand sin väg.

"Gud giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. "