Den sista godnattsagan

Dessa små sekvenser som jag valt att kalla "ögonblick" dyker upp helt plötsligt och utan förvarning. Plötsligt svämmar mina ögon över. Men det finns väl något som triggar igång detta.  Jag gick på stan och mötte en mamma med ett litet barn vid handen. Och jag tänkte att det ser så mysigt ut. Att tiden med mina små var den bästa i mitt liv. Denna villkorslösa kärlek i mitt liv som drottning av Blå Huset, The blueberry house. Och samtidigt känner jag en varm och mjuk liten hand i min. Det känns så verkligt och jag tårarna vill komma. Inte för att jag egentligen sörjer mina två döda söner, utan för att jag sörjer hela den tiden av mitt liv. Tänk att få ha dem hos mig i sängen, ibland när det var svårt att varva ner, ibland när de var feberheta som element. Och så klart den fruktansvärda oron och vissheten om att med många barn kommer också en ökad sannolikhet för att något hemskt skulle hända någon av dem. Jag känner den lilla handen i min och efter en stund känner jag två små h

 Vanligt folk! Ja, vanligt folk har lite att plocka med. Man plockar lite dag för dag.  Röran jag hade tänkt beskriva är långt värre än ett vanligt stök. Utan att snacka skit om mina barn som jag älskar, så vet jag egentligen inte hur jag ska uttrycka det. Men jag måste kanske ge det ett namn om det ska kunna förklaras. Ett annorlunda hem En person som är påverkad av amfetamin i överdos är otroligt vaken, rastlös, effektiv och sökande. En sådan person söker efter droger i varje vrå av sitt hem. Alternativt, ditt hem, eller mitt. De vänder upp och ner på lådor, garderober, förvaringsutrymmen, Alltså utan överdrift tömmer de ut allt som man sorterat på olika platser, i en desperat längtan efter sin drog. Då uppstår ett hopplöst städbehov. Man försöker hjälpa till Men allt som händer är att allt blir  upp och ner, utforskat och undersökt. Om man nu inte hittar sin drog, som man tror sig ha, vänds allt över ända. Inte bara skåp och garderober. Spis och frys dras ut från sin plats. Kylskåpe

Samhället/staten/socialtjänsten skrämde livet ur dem. D e gjorde allt för att dölja vad som ska synas på stickan.  De blev mästare på olika kemikalier, molekylernas sammansättning och de vanligaste ingredienserna för egen tillverkning finns att köpa på apotek. D et fanns en tid då inte jag heller förstod detta och önskade nolltolerans.  Men jag började se mig omkring.  När jag var ung blev man inte kriminell om man hade  # cannabis  för eget bruk, d.v.s. innehav av mängder man antogs själv skulle konsumera.  Fler dog av alkoholens verkningar, mest för olyckor de råkade ut för. Men även av alkoholförgiftning.  Om du orkat läsa så här långt kanske du börjar komma till insikt om på vilket sätt våra brukare ska våga säga  # idagvilljagleva  och hur jag tänker kring hur vi kan  # räddanästa  och skydda familjer från den outhärdliga smärta det innebär att förlora ett barn som en gång var lyckligt och hade livslust.  Definitivt avkriminalisera, det är ju kriminaliseringen som