Den sista godnattsagan

Jag hade just gått ner i vikt, men när mina pojkar dog, kunde jag inte fokusera på programmet längre (myfitness pal). Illamående pga tom mage, kunde tvinga i mig nudlar. Tror jag gick upp i vikt för jag struntade i det mesta, har inte vägt mig på ett bra tag, men har iaf inte blivit värre, det märks ju på kläderna. Och varför skulle jag få äta när mina söner inte kunde äta mer... Dumma tankar. Idag har jag känt mig bättre och kunnat göra massa saker. Det kan komma en sån dag då och då. Men sen dyker jag igen. Det har gått två år, jag försöker äta och göra saker, för jag tänker att de skulle velat att jag är glad. Men får ibland dåligt samvete om jag mår lite bättre. Som om jag skulle kunna leva normalt fast de är borta 　 . Jag drömmer om dem på nätterna, oftast en i taget, drömmarna har ändrat karaktär från lyckliga återseende till sorgsna minnen. Jag vill aldrig mer säga God Jul, struntade helt i julen. Förutom att jag gick till pojkarnas grav, eftersom jag aldrig

Varför sjuder ilskan inom mig när jag försöker vara lugn och snäll? Känns ibland som om jag vill attackera de som frågar hur länge jag ska sörja  :(  Förstår att det är tufft att stå ut med någon som har en sorg som aldrig går över. En sorg som väcker mig varje morgon, en sorg som söver mig i tårar varje natt, en sorg som ger mig drömmar som fyllts av hopp. Och ingen bryr sig.

Tyckte jag var så duktig och så stark, levde ut min sorg när jag skrek och grät. Medan jag packade undan deras saker. Men e n sak gick jag förbi. Det var tatueringsmaskinen som jag hjälpt Jesper beställa som en del av hans fortsatta levande liv. Och som jag fick hämta ut efter hans död. Jag bestämde mig för att ta hand om det. Har känt mig konstig sen dess och har gråtit i flera timmar. 

Jag vet inte riktigt vem jag är längre. Det jag varit så länge finns inte mer. Jesper dog 5 dec 2017 och Anton 12 januari 2018. Tre dagar före julafton 2017 begravdes Jesper. Jag har börjat lära mig vad "död" betyder. Det är ingen resa som de kommer tillbaka från. Trött, sömnsvårigheter, vill inte gå ut, hoppar över saker som jag brukar hålla på med, kurser m.m. Jag försöker ändå. Samtidigt har jag överlevt och upplever mig som en mer ödmjuk person som inte hamnar i hetsiga diskussioner (som förr). Vissa saker blir så små och obetydliga i sammanhanget. Jag är sjukskriven 100% för posttraumatiskt stress-syndrom. Och det för också med sig utmattning. Jag vill inte gå upp ur sängen, vill inte äta, inget är roligt. Mitt liv är så förändrat. Från all stress och oro där man aldrig hinner tänka så går jag nu igenom allting bit för bit. Men försöker ändå låta mig skratta åt idiotsaker och tänker på oron jag slipper nu. Och framförallt att ingen mer kan skada d