Den sista godnattsagan

Påskafton är en dag på året som alltid har känts ganska magisk. Jag växte upp i ett kristet hem och påsken firades i Jesu Kristi anda, men också som en rolig dag för oss barn. Vi fick påskägg med godis i. Påskharen lämnade jättestora pappersägg utanför ytterdörren. Pappa råkade alltid se haren hoppa uppför backen efter avlämnandet. Därför missade jag alltid påskharen. En del säger att man inte ska ljuga för barn. Men för mig var det inte lögner. Då var det sant, sedan något som utvecklade min fantasi och som sedermera någorlunda vuxen valde att föra vidare traditionen om påskharen till mina egna barn. Vid det laget hade jag dock gjort något fel, för jag minns inte i hur många år haren sen fick heta karlen istället- påsk-karlen! Senast idag la jag ett ägg på min barndoms yttertrappa, knackade på och sa att jag sett den där karlen komma och lägga ett ägg utanför dörren. Mina söner 33 och 39 år reagerade inte alls på karlen. Karlen har blivit en självklarhet. Något mina barn fantiserade o

Del 1. Livet är ofta märkligt och obegripligt!  Fyra generationer och den minsta är jag  Jag kom till världen full av hopp och nyfikenhet, men blev efter hand mer och mer besviken. Tidigt i mitt liv blev jag utsatt för orättvisor. Faktiskt redan hemma i min egen familj. Alla har vi våra kors att bära, men att tänka en extra gång innan vi utsätter andra för vår inre vrede och vårt inre barns sorger kan nog vara bra för världen. Tänka och försöka är mycket lättare än att "leva som man lär". I min barndom kände jag mig oförstådd, rädd och befann mig i ett ständigt utanförskap. Ibland tänker jag att det var avsiktligt, till exempel för att skydda min sårbarhet från smärta. Andra gånger tänker jag att det kanske inte var självvalt, då jag egentligen kunde vara öppen och utåtriktad. Bara jag kände mig trygg och avspänd. Den tidiga barndomen präglade mig med livets oförståelse för den som är udda. Man ska passa in och man ska kunna de sociala reglerna. Mycket var obegripligt. I min

Dessa små sekvenser som jag valt att kalla "ögonblick" dyker upp helt plötsligt och utan förvarning. Plötsligt svämmar mina ögon över. Men det finns väl något som triggar igång detta.  Jag gick på stan och mötte en mamma med ett litet barn vid handen. Och jag tänkte att det ser så mysigt ut. Att tiden med mina små var den bästa i mitt liv. Denna villkorslösa kärlek i mitt liv som drottning av Blå Huset, The blueberry house. Och samtidigt känner jag en varm och mjuk liten hand i min. Det känns så verkligt och jag tårarna vill komma. Inte för att jag egentligen sörjer mina två döda söner, utan för att jag sörjer hela den tiden av mitt liv. Tänk att få ha dem hos mig i sängen, ibland när det var svårt att varva ner, ibland när de var feberheta som element. Och så klart den fruktansvärda oron och vissheten om att med många barn kommer också en ökad sannolikhet för att något hemskt skulle hända någon av dem. Jag känner den lilla handen i min och efter en stund känner jag två små h

Aggression Det är vad jag känner nu. Aggression, irritation med flera obehagliga känslor. Känslor är olika, känslor är behagliga eller obehagliga. Det är obehagligt med eld som bränner ens hem. Det är behagligt med en eld som värmer en frusen själ. Känslor är något i ens själ som speglar ens mående. Det som var ont vid ett tillfälle, kan vara bra vid ett annat. Jag vill egentligen inte berätta, men ibland känns det som om jag behöver berätta för varenda en som blivit vilseledd.  Att gå vilse. Vilse är något man går när man söker vägen hem. Det finns olika poster där man stannar till och frågar. Som i en viss saga jag inte längre minns namnet på. Men till slut ska man då hitta sanningen. Sägs det. Det är inte målet, sägs det också, det är vägen. Och på vägen möter man kanske diverse olika människor, påståenden, lurifaxar, med flera.  Och när vi i vår förtvivlan söker oss till något man kan tro kan förmedla kontakt mellan världarna... Ja, då är det förbaskat lätt att slänga pengarna i sj

Sorg kan vara så mycket! Men den enda som kan hantera sorgen är du själv. Jag själv. Ingen kan säga till någon vad den ska eller inte ska när man sörjer. Om jag, eller någon annan vill leva i det förflutna - ingen behöver tala om för oss att där kan vi inte vara. Det kan vi väl visst? Det är den enskilda personens val. Låt oss ta vår egen väg ut från mörkret, eller vårt val att stanna i mörkret. Det som var ljuset i våra liv kan ha slocknat. Vi kan ha tappat lusten att leva. Vem är andra att lägga sig om vi vill leva eller dö. I min son Jespers journal står det att han har kroniska suicidtankar .  Om du eller någon du känner har tankar på att ta sitt liv är det viktigt att agera snabbt! Det finns de som inte vill leva. Möjligen vill alla leva. Men vissa av oss hör inte hemma i den här hemska världen. För visst är det egot som satt dessa nya liv till världen? Det kan gå bra. Det kan också gå åt fanders. Många aspekter spelar in. Jespers begravning, tre dagar före julafton 2017 Det vikti

 Nej, jag vill aldrig glömma!  Visst kan jag gå vidare och se ljust på framtiden. Om det nu är vad folk så gärna vill. Men att jag skulle glömma bort de hjärtan som pulserat under mitt eget hjärta kan "folk" glömma på en gång. jag har haft både vinster och förluster i livet. Och med åren har detta gjort att jag börjar förstå lite av hur det fungerar när en person formas. Jag räknar inte längre med stöd och förståelse. Inte heller med motsatsen. Istället är jag ganska neutral och realistisk. Jag har både vunnit och förlorat. Det tycks svårt att stå ut med att jag inte vill glömma, varför? Gång på gång frågar jag mig varför jag skulle glömma det vackraste jag haft. Det som kan få en att känna glädje, sorg, smärta, empati, oro, kärlek, det är ju det som gör att man är levande. Eller var levande. Jag känner inte så mycket längre. Jag är på en helt annan nivå, där många vardagliga saker tycks mig obetydliga. Jag är säkert både arrogant och otrevlig ibland. Det som är lite tråkigt

Jag vill inte fira jul,  och egentligen var jag trött på julfirande redan före den stora tragedin. Allt handlar om materialism och pengar. Och allt är så orättvist med de samhällsklasser vi har idag. "Vad fick du i julklapp"? Är det fortfarande en fråga som skolfröken vågar ställa till skolbarnen? Jag tvivlar. Så många olika religioner, så olika firande, så olika kulturer. Men min främsta anledning är förstås tragedin, den som inträffade strax före jul år 2017, den 5 december. Min yngsta son dog under vistelse på ett stödboende. Den 21 december begravde jag min son. Jag tror att ingen kände för att fira något alls efter det. Jul som hade varit sammankomster och glädje, skuggades nu av min sons stora lidande och till slut död. Fem veckor senare,  jag vet inte om storebror inte orkade mer, eller om han bara ville bedöva alla sinnen och all smärta, men jag tror att det var en olycka. Överdosen i januari 2018 tog hans liv. Nu hade jag två döda söner. Två vackra änglabarn, en som

Om mantran Ett mantra är ett envist upprepande av ett ljud eller en fras. Jag tittade lite på Wikipedia och visst är det så att mantra är kopplat till vissa religioner och som aktivt jobbar med att utveckla sinnet. Jag tycker den här sidan förklarar bra hur ett mantra fungerar för vem som helst. Mantran har varit en del av min egen personliga utveckling och hör ihop med de olika sätt som jag använt inom min egen sorgbearbetning . Länkarna är inga betalda annonser och kurserna har inget med mig själv att göra. Men det är lite sånt som jag kollat igenom för att lyckas hämta upp det som passar in på mig och på min person. Yoga med Mia, Puffa utveckling Vi är alla unika Personligen tror jag på själ och sinne och hur allting hör ihop. Jag tycker inte det är något konstigt med att ha en tro. "Tron är ett opium för folket", citat av Karl Marx från boken Das Kapital, eller på svenska - Kapitalet . Hoppas citatet blev rätt nu.  Det här inlägget är ingen propaganda, utan dök upp för a

Jag är på blogger tills mina nya sidor är klara. Bloggen innehåller länk till Jespers bok , PFC och Avanza (länkar längst ner, spartips och ekonomi) Jespers bok Städning som sorg-bearbetning. Tänk att man kan känna en stor glädje i att en dag vakna och hela kroppen känns annorlunda! Efter att man efter sorg och sorg-bearbetning, helt på egen hand, ha lyckats vända sorg och smärta utåt igen. På min förra blogg om sorgen och sorg-bearbetning hade jag väldigt många förslag till självhjälp. Att ta itu med att städa och rota i det gamla har känts alltför svårt. Ändå är det mesta efter pojkarna sorterat som minnen att bevara, gåvor till andra personer och till användning för mina två levande barn (vuxna söner).  Jag, Mona, med Nikita och Ruffa i skogen, bra terapi! Städning är därför eftersatt Och det har varit så under ganska många år, eftersom jag drabbades av PTSD och utmattningssyndrom. Efter pojkarnas död fick jag en diagnos som låter lite märklig för de som inte hört namnet, men det k