Återhämtning, anpassningsstörning och sorgbearbetning

Sorg kan vara så mycket!

Men den enda som kan hantera sorgen är du själv. Jag själv. Ingen kan säga till någon vad den ska eller inte ska när man sörjer. Om jag, eller någon annan vill leva i det förflutna - ingen behöver tala om för oss att där kan vi inte vara. Det kan vi väl visst? Det är den enskilda personens val. Låt oss ta vår egen väg ut från mörkret, eller vårt val att stanna i mörkret. Det som var ljuset i våra liv kan ha slocknat. Vi kan ha tappat lusten att leva. Vem är andra att lägga sig om vi vill leva eller dö.

I min son Jespers journal står det att han har kroniska suicidtankar. 

Om du eller någon du känner har tankar på att ta sitt liv är det viktigt att agera snabbt!

Det finns de som inte vill leva. Möjligen vill alla leva. Men vissa av oss hör inte hemma i den här hemska världen. För visst är det egot som satt dessa nya liv till världen? Det kan gå bra. Det kan också gå åt fanders. Många aspekter spelar in.

Jespers begravning, tre dagar före julafton 2017

Det viktigaste i min sorgbearbetning (som nu har bearbetats i fem år)

Ja, det är ju faktiskt att jag tillåtit mig tänka, känna, uppleva, prata, gråta och allt det som mitt sinne har velat göra. Jag skulle inte vilja gå igenom processen igen, om jag kan slippa. Jag hade gått genom eld för att ge mina döda barn ett liv. Men ingen eld brann och lågan falnade snabbt. Men just för mina barns upprättelse, för deras skull, för deras tankar och deras lidande finns jag kvar här. Och för mina två barn som lever. Och tacksamheten över att min gamla pappa finns kvar. Han som egentligen är den enda som egentligen förstår vad jag går igenom. 

Pappa, Arne Dahlgren, ca 1930

Finns det något jag kan hjälpa till med?

De orden är magiska! Det är bättre att ställa den frågan till den som sörjer än att försöka undervisa i ett ämne man aldrig praktiserat. 

God bless!

För Jesper idag:

Shine!