För längesen,,,, Du stod på balkongräcket och uttryckte att jag inte anade vad du var i stånd till att ta dig till. Och min enda sjuka tanke var att då dig bort därifrån innan polisen kom-. Jag vågade inte gå fram till dig, för jag tror du hade hoppat då. Det är asfalt under balkongen. Jag var rädd, riktigt rädd för första gången med dig. Min älskling, du var så skör. Och så oskyldig. Ett offer för andras synder. Maktlösheten närmade sig mer och mer. Och det svarta, tunga, ilande, föll över mitt nyss så lyckliga liv. Det var den dagen som jag började gråta tror jag. Alltså gråta oavbrutet, dygnet runt, som någon slags sjukdom man inte kan stoppa. En otröstlig gråt från hjärtat och själen, omöjlig att beskriva för den som inte upplevt samma. Sen... på din begravning, grät jag inte. Jag var som bedövad. Åtta år efter balkonghändelsen, hade mina tårar möjligen tagit slut. Men en månad senare, när din bror begrovs, då grät jag när Mio min Mio spelades upp. Och
