För längesen,,,,
Du stod på balkongräcket och uttryckte att jag inte anade vad du var i stånd till att ta dig till.
Och min enda sjuka tanke var att då dig bort därifrån innan polisen kom-.
Jag vågade inte gå fram till dig, för jag tror du hade hoppat då. Det är asfalt under balkongen. Jag var rädd, riktigt rädd för första gången med dig.
Min älskling, du var så skör. Och så oskyldig. Ett offer för andras synder.
Maktlösheten närmade sig mer och mer. Och det svarta, tunga, ilande, föll över mitt nyss så
lyckliga liv.
Det var den dagen som jag började gråta tror jag.
Alltså gråta oavbrutet, dygnet runt, som någon slags sjukdom man inte kan stoppa. En otröstlig gråt från hjärtat och själen, omöjlig att beskriva för den som inte upplevt samma.
Sen... på din begravning, grät jag inte. Jag var som bedövad. Åtta år efter balkonghändelsen, hade mina tårar möjligen tagit slut.
Men en månad senare, när din bror begrovs, då grät jag när Mio min Mio spelades upp.
Och sen var det som för åtta år sedan. Att jag inte kunde sluta gråta. Bara att låta allt komma. Ingen chans ändå att det gick att stoppa. Oavsett plats, situation, händelse... gråten behöver gråtas – igen och igen

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det här var en glädjens dag

Bild
 Titta, vi vann mot socialtjänsten! Först då slutade jag gråta. Mina sista tårar föll i bilen när vi åkte och hämtade vår fina Jesper tillbaka hem. Tyvärr så fortsatte jävelskapet och till sist tog de livet av vår älskade Jesper. Det framgår kanske inte av nedanstående bild. Men alla hem är inte lösningen för en person som lider i sitt sinne,  Det var dagen vi hämtade dig, vi fick ta hem dig. Men jag tror att du var för alltid förstörd, Du var inte en person som kunde passa in, du protesterade. Jag saknar dig älskade kloka Jesper!
Läs mer

Till mina "haters" Bilden av Mona Irma

Bild
Del 1. Livet är ofta märkligt och obegripligt!  Fyra generationer och den minsta är jag  Jag kom till världen full av hopp och nyfikenhet, men blev efter hand mer och mer besviken. Tidigt i mitt liv blev jag utsatt för orättvisor. Faktiskt redan hemma i min egen familj. Alla har vi våra kors att bära, men att tänka en extra gång innan vi utsätter andra för vår inre vrede och vårt inre barns sorger kan nog vara bra för världen. Tänka och försöka är mycket lättare än att "leva som man lär". I min barndom kände jag mig oförstådd, rädd och befann mig i ett ständigt utanförskap. Ibland tänker jag att det var avsiktligt, till exempel för att skydda min sårbarhet från smärta. Andra gånger tänker jag att det kanske inte var självvalt, då jag egentligen kunde vara öppen och utåtriktad. Bara jag kände mig trygg och avspänd. Den tidiga barndomen präglade mig med livets oförståelse för den som är udda. Man ska passa in och man ska kunna de sociala reglerna. Mycket var obegripligt. I min
Läs mer

Lyckan blir först riktigt stor, när trampet hörs av små små skor. Sorg och sorgbearbetning

Bild
Jesper Åhlin 1993-2017 R.I.P  Egentligen var det inte just idag, utan ganska längesedan, som jag började upptäcka tystnaden. Tystnaden för mig är att höra regnet droppa utanför mina fönster och klockors tickande minut för minut. Och för varje minut tycks tystnaden bli mer och mer kompakt. Men just idag fick jag ändå en insikt om tystnaden. När började min tystnad? Kom den plötsligt eller smög den sig på mig? Jag filosoferar ensam i köket med min kaffekopp. Koppen "Minior" som lyckats överleva i ungefär 30 år. Märkligt nog, måste jag säga, med tanke på allt glas och porslin som krossats under åren. Och jag undrar stilla om den här koppen kommer att bli 60 år gammal, och kanske lyckas den överleva mig. Vem vet? Lyckan blir först riktigt stor, när trampet hörs av små små skor. Barnskor (himmel & pannkaka) Mamma brukade rabbla den lilla ramsan. Undrar varför? Om den bara var gullig kanske, för mamma verkade aldrig gilla vilda och högljudda lekar av barn och barnbarn. Jag undr
Läs mer