Varför skulle jag vilja "glömma och gå vidare"?

 Nej, jag vill aldrig glömma! 

Visst kan jag gå vidare och se ljust på framtiden. Om det nu är vad folk så gärna vill. Men att jag skulle glömma bort de hjärtan som pulserat under mitt eget hjärta kan "folk" glömma på en gång. jag har haft både vinster och förluster i livet. Och med åren har detta gjort att jag börjar förstå lite av hur det fungerar när en person formas. Jag räknar inte längre med stöd och förståelse. Inte heller med motsatsen. Istället är jag ganska neutral och realistisk. Jag har både vunnit och förlorat.

Det tycks svårt att stå ut med att jag inte vill glömma,

varför? Gång på gång frågar jag mig varför jag skulle glömma det vackraste jag haft. Det som kan få en att känna glädje, sorg, smärta, empati, oro, kärlek, det är ju det som gör att man är levande. Eller var levande. Jag känner inte så mycket längre. Jag är på en helt annan nivå, där många vardagliga saker tycks mig obetydliga. Jag är säkert både arrogant och otrevlig ibland. Det som är lite tråkigt är att jag skitejr i hur andra upplever mig. Jag säger sanningen, ibland undviker jag den, om det går. Det beror på sammanhanget. Jag upplever mig inte som en person som vill framstå som elak. Egentligen är det helt tvärtom för mig.

Men jag är en ledare med en ännu levande rebell inom mig.

Men det finns inte samma energi i ledarskap och revolution längre. Jag är väldigt trött. Och jag tappar tråden i både skrift och samtal. Framförallt låter jag vreden visa sig. För det är också en mänsklig känsla, som jag i hela mitt liv medvetet har förtryckt för att vinna andras gillande. Eller mina föräldrars tyckande och önskningar när det handlat om mitt eget liv.

Åtminstone tills det började handla om andras liv, dvs,

mina barns liv. Barn behöver stöd och guidning. Barns växande och utveckling är viktigare än allt annat. Jag började glömma vem jag var. Jag bet ihop och höll truten inför de som jag upplevde som ett hot mot det enda jag ville - att vara mina söners drottning, hela familjens drottning. Tänk att en rebell som jag nu hade blivit en drottning med de vackraste saker någon någonsin kan få. Att få känna en kärlek utan villkor, att få vara en mamma till mina barn... Det uppfyllde hela mitt väsen och att vara med dem var allt som betydde något under de åren. Varför, som sagt, skulle jag vilja glömma mina barn?

Varför glömmer "folk" inte sina egna barn istället.

Istället för att försöka tvinga mig att glömma delar av min själ som har amputerats från det som är jag. Jag har burit dessa liv inom mig, allt sedan de var en glimt i mitt öga och tills de var en del av min kropp. Jag har andats åt dem, ätit åt dem, deras hjärtan har pulserat under mitt eget i nio månader. Jag har hållit fullständigt nya liv mot mitt bröst, utan att bry mig om något annat i hela världen. Denna gåva har jag fått uppleva fyra gånger i mitt liv.

Mer glädje än sorg

Just det, det har funnits fler år av glädje än av sorg, oro och smärta. Jag vill minnas detta. Jag vill minnas mina barn. Ens barn dör inte, eftersom de är en del av en själv. För mig är de inte döda så som gemene man menar med död. Jag bär dem i mitt hjärta. Från det första ögonblicket och till det sista. Jag fick uppleva kärlek. Jag upplever kärlek. Jag tar mina döda barns ande och färdas framåt, förstår ni. Jag lämnar dem aldrig bakom mig. Det är inte detsamma som sorg. Inte detsamma som ett farväl.

Tack livet, för att jag har fått leva fullt ut och i alla mina känslor!

..