Att oförtrutet fortsätta framåt

När färgerna variera, då kan det vara bättre att vara tyst. Beklagar!

Det var ett tag sedan jag kände för att skriva blogg. Man kan tolka det som att jag, som jag nämnde, jobbade med min självbiografi, eller som att jag har börjat må bättre.  Det är tvetydigt huruvida jag mår bättre, sämre, eller något annat. De flesta förstår nog att sorgen och förlusten kommer att följa mig i resten av mitt liv. Och det finns olika sätt att hantera den. 

Jag vet att jag utåt sett kan verka stark och glad. Och jag är stark och glad. Men ibland brister det! Det har gått några år när jag inte känt så stort behov av att gråta. Jag tänkte att jag har nog gråtit färdigt. Tårar kan ta slut kanske. Nej, det kan de inte! 

Allting har s i n tid!

Tårar har sin tid, läkande har sin, precis som det står i Bibeln. Och jag har min tid, en tid som är bräcklig och svår att förstå. Men egentligen var min tanke med att skriva idag; mitt sätt att förklara, varför jag har så många olika färger. Faktum är att jag inte tror att det går. Det finns så många sorger. Och det börjar med barndomstrauman som man var för ung för att hantera. Och fortsatte med en rädsla att vara till besvär, eller att göra folk arga. Och mest av allt traumat av att återkommande bli missförstådd.

Jag är stark? Nej, jag är inte stark!

Ingen av oss ,så kallade, starka mammor och pappor är starka. Det finns ingen styrka att hitta när man förlorar ett eller flera barn. Det är åtta år sedan mina två underbara, fina, vackra älskade söner gick bort. Huruvida det var överdoser eller suicid är egentligen inte helt utrett. Speciellt inte när det gäller min yngsta son Jesper, som hade diagnos: Kronisk suicidbenägenhet. 

Jesper

Ni alla som har  någon form av mänsklig relation med mig, märker att Jesper är den av sönerna jag främst delar tankar och sorg om. Och förklaringen till det är att han märktes. Han var envis, passionerad, arg över orättvisor och motstånd som han mötte. Han var utåtriktad, social och sa högt sin åsikt! Han hade många vänner. Han har tröstat många som mått dåligt, fast han mått så dåligt själv. Givetvis kan jag fortsätta skriva spaltmeter om vilken speciell person han var. 

Anton

Anton var precis lika älskad av sin familj och av de som lärde kännna hans mystiska personlighet. Men han ville inte synas. Han var minst lika duktig musiker som sin lillebror. Vi och de som kände Anton vet det. Han ville inte att vi skulle fira hans födelsedagar, han ville inte hamna i centrum och inte spela offentligt. Men det är klart han ville, fast han sakande förmåga och fick ingen hjälp alls med sitt mående. Både Jesper och Anton fick behandling för sin självmedicinering som var allvarlig och ledde till flera inläggningar  på IVA och även MIWA. När han var väldigt liten sa de till mig att han hade barndomspsykos. De tvingade oss att ge honom Risperdal, mer känt som Risperidon. Utförlig information får jag ta i min självbiografi om jag lever så länge.

Jag

Jag är en person som har skrikit och gråtit i flera år. För mina söners död. De hade förhoppningar och framtidsplaner. Man kan faktiskt ha det, även om man har problem och ont i själen. Det har lugnat sig lite med mina attacker, eftersom jag lärt mig att vara tacksam för det jag har fått. Och att jag fått förmånen att uppleva och verkligen älskade dessa ungar förbehållslöst! Det är vackert! Men dessa hejdlösa gråtattacker var inte hanterbara ute i livet. Psykiatrin oroade sig för suicid och de skrev ut diverse mediciner. Alla mina färger bleknade. Precis som psykiatrin blekte Antons personlighet och hans fantasier.

En dag ville jag ha tillbaka mina färger!

Oavsett hur jag skulle upplevas av min omgivning. Min ena son fick svårt att hantera mina utsättningssymtom. Vi har inte pratat med varandra på flera veckor. Det är hans sätt. Min andra son har ett eget sätt att hantera problem. Att dra sig undan. Liksom jag och Anton. Jag är till och med genetiskt introvert (DNA-test). Men det märks egentligen inte, eftersom jag kompenserar för det. Eftersom ingen någonsin har kunnat acceptera det. Jag tänker inte gå in för djupt i det. Inte här!

Jag tar tillbaka färgerna och de är många!

Jag började med att rita alla färgerna! Och skrattade under tiden. Bara för de såg roliga ut som streckgubbar i blyerts. Som fick sina egna namn. Och jag visste att de skulle komma fram. Färgerna syns egentligen inte. De är bara personlighetsdrag och reaktioner. Så jag ska inte räkna upp dem, eftersom alla i min omgivning nu fått sin dos av "färgerna". Man kan förstöra relationer och skrämma iväg personer man egentligen tycker om. Bara för att man är en viss färg, en viss dag.

Så jag har skrivit rakt ur hjärtat

Jag har inte gjort någon analys av mitt språk och jag har struntat i att analysera tempus och meningsuppbyggnad. Det är en del av hur allting lättar. Det är som om en tyngd lyfts från mina axlar. Nu när jag tar tillbaka färgerna. Men det är så dumt, sorgligt, ledsamt att det drabbar andra. Nu när jag verkligen känner livslusten återvända, men ni ser min gråt, min ilska och mina skrik ekar som vibrationer ni känner men inte hör.

Augusti månad är tuff

Jesper föddes den 2 augusti 1993. Vi drabbade manifesterar för "overdose awareness day" i augusti. Augusti 2017 så hade Jesper fyra månader kvar att leva. Han dog på ett köksgolv på sitt stödboende. Och nattpersonalen bad mig ringa dagtid. Det var så dags!

Så förlåt

Det vill jag säga till de som står mig nära och till vänner som jag skrämmer iväg. Bara för att jag vill ha mina färger. Den som vänder om och går, får göra så. Kanske blir jag bättre, kanske förblir jag instabil. Jag undrar också. Men jag tänker ge mig en chans, oavsett hur andra upplever det. Mer kan jag inte säga just nu!