Förbättring av anpassningsstörning efter fem år. Balkong!

 Jag fortsätter bygga på temat "fem år sedan"

Jag sitter på min balkong. Jag tycker om att sitta där på sommarkvällarna. På dagarna är det lite för varmt (sydväst-läge). Det är nog ingen som skulle kunna se att jag städat här ute i två timmar och samlat en hel säck full med gamla grejer. Grejer som jord, krukor, odlings-tillbehör. Men om det bara vore det skulle det vara en helt normal vår-städning för mig. Men riktigt så enkelt är det inte. Till balkongen kommer man via Jespers rum. Det var en överenskommelse. Ok att han skulle ha det rummet, men bara om jag fick tillgång till mitt balkong-beroende. 

Jag gillar även rosor och Norrland Guld

Även Jesper tyckte om att vara på balkongen, han var dessutom nikotinist.

Jag har också varit nikotinist, men nu är det så längesedan jag slutade att jag inte tänker på det så mycket. Men senare på kvällen satt ofta Jesper med sina kompisar på balkongen. De visste att de inte fick gå i närheten av mig med cigaretter. Det var väl inte bara cigaretter som röktes förstås. 

Det är mer än fem år sedan jag städade på balkongen.

Det är inte färdigt, men jag har tagit det värsta. Bland annat Jespers saker. En fimp, en möglig dyna som det stod Scotch Whiskey på, en gammal filt, en handduk ,ett lakan och några blekta ölburkar som inte längre går att panta. Och det har varit åsynen av dessa föremål som fått mig att vända varje gång jag tänkt ta itu med balkongen. "Städa ut Jesper :(". Igen. För det finns alltid något här som påminner om honom. Inte minst det faktum att det var han som tjatade att vi skulle flytta in. Samma hus, större lägenhet. Många har kommit och gått, vissa har åkt till himlen, nya har tillkommit, men jag bara är här. Jag är kvar!

Men jag känner mig så mycket mer hel än till exempel förra sommaren.

Jag såg så fina och billiga blommor i affären, så jag köpte dem. Och några kryddväxter. Jag kanske börjar om på något sätt. För nu sitter jag här och jag har tagit itu med balkongen. Det är inte städat, men vissa saker har lagts i soppåsar, dessa vissa saker som gjort att jag inte kunnat förmå mig till att ens ta i det. Jag har planterat en av blommorna. Och kryddväxterna. Jag orkar inte mer idag. Jag har gjort ett jättejobb som någon vanlig människa inte kan förstå. Och jag är både stolt och nöjd. För jag har överlevt det jag trodde jag inte skulle kunna överleva.

Det är något speciellt med mig och Petunior

Det finns även många andra tecken på förbättring av mitt tillstånd.

Jag gör några saker ibland. Jag har slutat försöka fly och istället fejsar jag verkligheten och sanningen. Jag lever, det är meningen jag ska leva och jag kan känna glädje och frid. Men det kommer att ta många år att återställa ordningen. Eftersom kaoset kom i samband med deras beroende-sjukdomar.

Jag kommer på att jag har massor att skriva om den här balkongen.

Kan man skriva en roman om sin balkong? Jag bor vid en trafikerad väg och lite norrut ligger den så kallade "raggar-kåken" Många stiliga nostalgi-bilar har passerat. Många åskväder, gitarrer, sånger, nyårfyrverkerier med mera har jag upplevt på denna underbara balkong. Men det mest märkliga är att min framlidna moder en gång tittade upp mot den här balkongen och sa: Det känns så konstigt, precis som om du kommer att bo där i framtiden". Jag bodde då en kort tid på andra sidan gatan. Men sedan 2003 har jag varit boende här. Det blir 20 år. Från jag var 18 år och framåt har jag känt mig lite rotlös, flyttat mycket och aldrig känt mig riktigt hemma någonstans.

Men idag när jag närmar mig mitt hem tittar jag upp mot fönstren och känner: "Mitt hem"

Här har jag äntligen slagit rot. Och jag vet inte varför. Jag känner mig hemma här. Jag lever.