Fem år och några månader har gått sedan den stora tragedin

Jag hoppas att detta inlägg kan ingjuta lite hopp hos mina eventuella olyckssystrar och bröder.

 Den vintern från och med den femte december och i åratal därefter bestod mitt liv endast av en enda sak och det var att överleva. Som en blixt från klarblå himmel rasade hela min värld ihop. Medan jag i fem veckor gick som i en dimma, en dröm, en annan värld anade jag inte att efter dessa fem veckor slog nästa livstrgedi ner i mitt liv. Plötsligt stod jag där och var en så kallad änglamamma. Mina två yngsta, fina, vackra, modiga yngsta söner fanns inte mer med oss här i livet på Jorden. Detta visste jag inte om jag skulle överleva.

Ett steg, en dag, ett andetag i taget, 

gick jag framåt ibland och bakåt ibland. Tårarna tog aldrig slut. Andra personer i min närhet mådde dåligt av att se mig plocka bland deras tillhörigheter med tårarna sprutandes som fontäner. Men inom mig inne i djupet av min själv visste jag att jag behövde göra dessa saker här och nu. Det var ett sätt för mig att börja bearbeta min sorg. Men att gå igenom deras saker var nog det värsta jag gjort i mitt liv. Nu efter flera år är jag glad att jag inte väntade. 

Jag behövde få vara i min sorg!

Jag behövde att folk stod ut med min sorg. Jag ville inte att någon skulle stänga dörren framför mig och uppmana mig att vänta lite till med att rota igenom allt. Det måste få bli gjort. I och med att jag hade två överlevande söner ville jag leva. Men just då, för några år sedan såg jag bara mörker och smärta.

Efter dessa fem år och tre månader, 

är jag långt ifrån återställd. Jag kommer aldrig bli helt återställd och jag vet inte ens om jag vill bli det. Nu vet jag hur det känns, nu har jag lärt mig massor om sorg och bemötandet av andra sörjande. Jag är inte rädd för döden; mina barn är ju där. Jag har skrikit, gråtit, mediterat, skapat, vrålat i skogen och omgett mig med det jag älskar och med de som stått ut med mig under de här åren. Och det finns inte många kvar. Och jag kan nog förstå dem. Vi behöver ju alla välja och välja bort från de val vi har av att få positiva energier versus negativa.

I början var de alltid nära mig i de svåraste stunderna.

De pratade med mig och de hade kroppskontakt med mig. Men allt eftersom de öppna såren sakta läktes lämnade de efter hand min sida, Nu bor de i mitt hjärta, i min själ och i min ande. Fortfarande varje andetag finns de med mig, för varje hjärtslag och flera gånger om dagen påminner de mig om att de fanns här . Jag fick uppleva dem. Jag fick kriga sida vid sida med dem. Det har varit en resa som heter "duga", som man säger i folkmun.

Som förr blir jag aldrig

Det kommer alltid finnas sorg och smärta bakom varje leende, Och det kommer finnas de som aldrig får veta varför. Men samtidigt känner jag ett litet hopp för de år jag har kvar att leva. Och jag märker hur gamla rutiner börjar visa sig igen. Rutiner från ett annat liv som jag inte haft på länge. Och i de stunderna tror jag att jag ska kunna bete mig och leva på ett sådant sätt så jag själver känner mig nöjd över det jag skapar omkring mig. Hoppet om ett helt vanligt liv är borta, men att få en viss sinnesro de kommande åren är ett hopp jag fått tillbaka. Ett hopp om att jag helt och fullt ut ska ha förlikat mig med att mina yngsta två inte någonsin kommer att dyka upp här i sin förra form. Aldrig mer kommer de att göra det, och det är det som heter "aldrigheten"

Men jag ska leva tills min tid kommer,

då jag ska vandra mina sista steg och hoppas att de leder mig till en värld jag fantiserar om ibland. Men just nu försöker jag att känna tacksamheten jag ändå bär på. Den tacksamhet jag upplevde medan de föddes och levde. Alla roliga stunder, alla mamma-barnstunder, alla sagor och nya upplevelser och när jag fortfarande kunde skydda dem från allt de senare fick gå igenom i form av kränkningar, stigmatiseringar och utanförskap.

Jag har tänkt någon månad på att skriva det här inlägget.

Jag planerar nämligen att försöka läka mig ännu mer på djupet genom att försöka skriva min självbiografi. Och jag tänker att det kommer nog att ta sin tid, då jag är mycket för att fördjupa mig i detaljer och små, små saker. Naturligtvis finns det berättelser man inte kan återge, vi har väl alla våra inre demoner antar jag. Men jag kommer då ändå att få minnas och tänka dem, och jag hoppas så på att det ska leda till ett genuint läkande. Både från min förlust av mina barn och från allt det som ledde mig hit där jag står nu. Mina upplevelser och minnen av världen och dess invånare och min stora svårighet att förstå alla orättvisor som finns och har funnits. Men det är fullt möjligt att jag då och då känner att jag vill skriva här i min gamla trygga blogg. Där allt finns med, nästan allt om vägen som ledde till mina barns död.

Hälsotester