Lyckan blir först riktigt stor, när trampet hörs av små små skor. Sorg och sorgbearbetning

Jesper Åhlin 1993-2017 R.I.P

 Egentligen var det inte just idag, utan ganska längesedan, som jag började upptäcka tystnaden. Tystnaden för mig är att höra regnet droppa utanför mina fönster och klockors tickande minut för minut. Och för varje minut tycks tystnaden bli mer och mer kompakt. Men just idag fick jag ändå en insikt om tystnaden. När började min tystnad? Kom den plötsligt eller smög den sig på mig? Jag filosoferar ensam i köket med min kaffekopp. Koppen "Minior" som lyckats överleva i ungefär 30 år. Märkligt nog, måste jag säga, med tanke på allt glas och porslin som krossats under åren. Och jag undrar stilla om den här koppen kommer att bli 60 år gammal, och kanske lyckas den överleva mig. Vem vet?

Lyckan blir först riktigt stor, när trampet hörs av små små skor.

Barnskor (himmel & pannkaka)

Mamma brukade rabbla den lilla ramsan. Undrar varför? Om den bara var gullig kanske, för mamma verkade aldrig gilla vilda och högljudda lekar av barn och barnbarn. Jag undrar vem som myntade uttrycket från första början... Hmm, jag googlar. Nja, det verkar inte finnas någon känd författare, så jag låter det vara tills vidare. Det är i alla fall varken jag eller min mamma som hittat på det.

Men för mig tror jag att det stämde väl.

Barnen var lycka för mig. Jag är så tacksam för att jag har fått uppleva alla mina fyra barn. Jag hann med att se dem växa upp. Även om två av dem har rest till en ljusare och bättre värld. Var de än är så hoppas jag av hela mitt hjärta att de är lyckligare än jag. För hos mig har trampet av både små och stora skor, i princip tystnat. Och det finns en skillnad i ljudet av små och stora skor. 

De små skorna blir stora skor

Även det tunga, sorgsna och oroliga,

är en del av livet. Födelse och död är livets cirkel, Först är man död, sedan lever man tills man dör igen. Innan vi levde var vi döda. Och när vi föddes började vår resa mot döden. Minut för minut, till tonerna av alla gamla klockor från förr. Främst vägg-klockor tickar. Och jag minns alltför väl ljudet av farmors gamla väggklocka med pendeln. Den hängde ovanför "farmorskåpet" i vardagsrummet i farmors och farfars lägenhet, där de kom att bo i 50 år. Åtminstone farmor. När vi var barn fick man vara väldigt tyst och stillsam för att inte störa farfar eller vända till något i den pedantiskt skötta lilla två-rummaren.

Ljudet av klockans visare som obevekligt rör sig medsols och höstregnets stilla droppande,

tänk hur de ljuden kunde få mig att höra tystnaden och att sväva ut i en lång filosofisk och ödesmättad text om ljud versus tystnad. För när alla ljuden tystnat och fortsatt inte hörs mer, då sänker sig saknaden över en och man kan längta tillbaka lite grand. Å andra sidan hörs andra ljud nu, men så mycket mildare och lugnare än förr. Tystnaden låter mig vara. Den låter mig vara i fred och för mig själv. Ensamheten och tiden för sig själv som nyss var obefintlig, kanske var en stund av njutning förr. Men som nu, titt som tätt, kan kännas tung i insikten om vart jag går. Bort från livet och tillbaka till döden. Precis som alla andra. Ung såväl som gammal. Bara det att det börjar kännas väldigt nära nu. Så många har gått före mig. Varför finns jag?

Inget kreativt kom ur denna morgonens tankeverksamhet.

I mitt huvud strömmar annars alltid mest kreativa tankar som handlar om vad jag ska göra med den här dagen och hur jag ska hinna med allt jag vill. Och hur jag ska orka hålla takten så jag åtminstone får något av allt jag vill blir gjort. En sak ska iaf bli gjord ikväll. Efter lång frånvaro ska jag gå på två timmar yoga  ikväll. Det är första gången på länge som jag orkar ta tag i något och se till att göra det tillsammans med andra för att det ska bli klart. Eller hur man ska uttrycka det, med tanke på alla påbörjade och oavslutade projekt som aldrig hinner ifatt mig.