Idag så fick jag lite mer insyn eller ska man säga insikt. Min son och jag pratade om skolan och om socialen. Och jag berättade att många fler är utsatta för förföljelsen. Och fick vet att min son vuxit upp med känslan av att just vår familj var den jagade, som en förbannelse ungefär...Och att han tagit skada av det. Som att vara mindre värd, ett barn från en "dålig" familj. Mamma och pappa som man älskar duger inte. Det gör ont i barnen.
Sju år sedan
Det jag upplever nu är både verkligt och overkligt. Det verkar overkligt att jag befunnit mig i en dvala i sju år. Men det känns också verkligt att vakna upp ur den dvalan. Utanför dvalan finns de känslor jag har dolt, den smärtan jag inte har fått uttrycka utan att få kommentarer om att jag ska gå vidare och att jag har två barn kvar i livet. Vilket av dina barns skulle du kunna leva utan? Jag frågar igen, vilket av dina egna barn kan du leva utan? Svaret är att inte du heller kan leva utan något av dina barn, eller hur? Det var väl inledningen till fortsättningen... Det är så uppenbart att jag varit sovande. Det blir uppenbart för att jag vaknar. Jag vaknar upp i en tid dr sju år har försvunnit. Och det som är mest tydligt är att jag har blivit gammal. Jag har inte levt i verkligheten och har inte sett den förändras. Så en dag var jag plötsligt gammal. Jag kom på det när jag var på Facebook. Att jag inte hade följt med utvecklingen längre. Nya ord, nya uttryck och nya epitet. Sa...
.jpg)
Kommentarer
Skicka en kommentar