Uppbrott, separationer och dödsfall

Jag har, under tvång, lärt mig hantera uppbrott

Efter pappas bortgång har det varit mycket att tänka på. Inte bara vad det gäller dödsbo-bestyr, utan även andra betydande livsuppgifter har tagit plats bland mitt tankekaos. Uppgifter där kaos måste omvandlas till fokus. Dessa tider kommer att hamna i min potentiella självbiografi, då det är för mycket för att skrivas ner i ett blogginlägg helt plötsligt. Dessutom har jag brutit handleden och har fortfarande lite svårt med vänsterhandens rörelseförmåga. 

Vissa sviker en aldrig

Att bryta med det som inte tillför något,

är vad jag har tänkt på några dagar, efter att jag upplevt ytterligare svek. Fast egentligen är det inte svek, utan ointresse och att ta utan att ge. Personerna kanske inte ens förstår hur en sådan ignorans och ghosting kan påverka andra i närheten. Jag försöker tänka gott om människorna, Vi är de vi är på grund av genetik, miljö och erfarenheter. Allas liv ser olika ut. Det vi varseblir kanske inte tolkas på samma sätt av andra som av en själv, tänker jag. Men jag ska inte tänka för mycket då jag svävar ut i något luddigt filosofiskt och osammanhängande som ingen ändå orkar förstå eller lyssna på,

Uppbrott och stora förändringar,

är något jag alltid haft mycket svårt för. Så svårt att det nästan placerar mig i närheten av psykossjukdom. Det har kunnat vara en förälder som sa en sak, men menade en annan. En lärare i skolan som missförstått mitt syfte, bästisar som valdes. Och valdes bort. Tonåren kom med sin svarta depression och sin misstro mot allt och alla. Ett eget inre uppbrott och inte minst ett uppror mot hela omvärlden. Killar gjorde slut, jag gjorde slut, många små romanser i en passionerad tonårsdröm som egentligen bara ville vakna och landa. Att stanna upp en stund och bara försöka känna mig hemma någonstans.

Skolfoto 1974, 14 år

Då detta aldrig lyckades för mig, 

dvs att jag inte landade, inte stannade upp, varken kände eller tänkte efter skapade en enorm misstänksamhet mot allt och alla. Jag klarade inte av avslut om jag inte kunde vara med på en ny början. Ingen fick lämna mitt liv eller mig. För då dog jag inom mig. Jag gav upp mig själv i någon slags kamp som kunde verka ytlig, vars innebörd var att hålla kvar allting. Vi kunde utvecklas allesammans, men jag behövde följa med. Och ibland orkade jag inte. Så det har väl varit lite av mitt livs misstag. Att av hela mitt hjärta och hela min själ hålla fast människor, epoker och tidens obarmhärtiga gång.

Vad jag egentligen ville skriva om idag var, 

att det har blivit mycket lättare. Det ultimata uppbrottet var mina barns död för snart sju år sedan. Jag var handfallen, förtvivlad och totalt hjälplös. Jag kunde inte acceptera att jag skulle gå vidare utan de själar jag burit under mitt hjärta, närt med min egen kropp, älskat, behövt och tagit lite för givet. Fast ändå inte tagit för givet. Eftersom jag levt under dödens skugga med mina barn. Ett liv där varje andetag hade kunnat vara det sista. Och fastän jag varit förberedd så blev det en svår chock att mista dem. Och jag ville bara ha dem tillbaka. Men jag fick minsann stå ut och lära mig leva utan mina två yngsta barn.

Jag bar dig under mitt hjärta, jag bar dig till din grav

Så jag lever utan dem,

men som den okände poeten uttrycker det: Mina ögon kan tindra, mina läppar kan le, men sorgen i mitt hjärta kan ingen se. 

Strax innan jag tvingade mig till Jespers begravning, 21 december 2017

Nu kan jag hantera uppbrott och separationer.

Under dessa sju år har jag lärt mig skilja agnarna från vetet. Jag har lärt mig acceptans. Jag har lärt mig hur man gör när man går vidare. Jag har lärt mig hur jag kan leva utan de jag älskar och tillsammans med de jag älskar, fast nu mer kravlöst. Jag har lämnat bakom mig de som svek mig, de som först var nyfikna, men sen tröttnade på "ältandet", Jag har aldrig i hela mitt tidigare liv gjort så många kraftfulla val som jag gjort sen mina två yngsta barn dog. Jag har sagt nej tack. Jag har äntligen sagt ifrån. Jag snackar en massa skit så jag förstår varför vissa inte pallar. Men i de flesta fallen har jag valt ensamhet framför onödiga relationer och kontakter.

Onödiga relationer:

är de som har ghostat mig, de som avvecklat sin så kallade vänskap med mig, de som inte accepterar mina livsval, de som försöker förändra mig, de som vet hur jag ska sörja, de som försöker trycka ner mig, de som har utnyttjat mig till sin fördel, de jag har hjälpt men som bara krävt mer av mig. de som vet vad som är bäst för mig, och framförallt de som säger att jag har två barn kvar i livet. 

Två barn kvar i livet, jag hade fyra, 

så jag frågar dig som säger så till mig som alltid kommer bära sorg i varenda cell i min kropp; Vilket av dina barn skulle du vilja leva utan? Förminska inte min sorg. Varje barn är älskat för sin egen skull. Tack livet för att två lever!