Det här var en glädjens dag

Jag brukar kalla mig realist.

I hela mitt liv har jag haft en längtan att skriva. Jag kan inte prata. Människor anser ju att jag

kan det.  Men bara för att det kommer ord och ljud så är ju inte det identiskt med att vara

kapabel att uttrycka sig. Jag menar som att få fram sitt budskap, bli förstådd och tagen på

allvar.

När jag uttrycker mig i skrift är det ingen garanti för att jag ska bli förstådd.  Men det går

oftast lite bättre. Jag förhastar mig inte längre. Istället försöker jag att tänka efter. 

 

Ofta så får jag fråga någon som jag känner väl.  Om det jag har skrivit kommer att uppfattas

som sårande, kränkande, taktlöst. Eller på något annat vis missförstås.

 

Jag menar aldrig något illa. Men folk blir arga och känner sig angripna.  Även de som känner

mig väl som min egen familj och släktingar. Vänner har jag nog inga.  Jag har försökt. Och

misslyckats. Och gett upp till sist.  Att ha relationer fungerar inte i mitt liv uppenbarligen. 

Och jag har inte den rätta orken, eller engagemanget. Människor blir upprörda och sårade när

de inte får  den uppmärksamhet de förväntar sig ifrån mig. När jag inte behöver dem för något

eget syfte. 

 

Människor tycker heller inte om sanningen. Vilket för mig är helt obegripligt. Varför vill man

leva i en lögn, en förljugen värld, en drömvärld kanske och en förvanskning av verkligheten? 

 

Jag brukar tappa tråden. Och glömma var jag var, vart jag är på väg och vad som är meningen

med allt som görs och sägs. Medan livet med allt högre hastigheter flyter vidare och

försvinner. 

 

Jag har höga krav på mig själv. Jag har otroligt många tankar och idéer i mitt huvud. Det

känns som ett kaos av en massa olika viljor som saknar förmågan att välja ut det som är

viktigast. Och i vilken ordning det ska komma. 

 

Jag är beroende av ritualer och rutiner. Utan rutiner fungerar varken min kropp eller min

hjärna med sin längtan och sina önskningar. Och jag blir olycklig ifall jag inte får vara ensam

och ifred med det som gör mig lycklig. Mina böcker, mina handarbeten och djuren. Fast ofta

orkar jag inte ha djuren för  nära mig heller. 

Så länge har jag velat berätta om mig själv. Framförallt för att förklara mig inför de som jag

har skadat. Och om det liv som har blivit min lott. Mer eller mindre självvalt. Att födas med

autism var inte mitt medvetna val. Men många andra val har varit medvetna, men drivna av en

vilja, en längtan och en tro på att framtiden ska bli ljus för mig och de som har haft oturen att

behöva dela sina liv med mig.

När jag försöker berätta så spårar jag ur och mina vilda tankar rusar fram på sina egna vägar.

Okontrollerbara.

Idag. 

Och för vilken gång i ordningen - som jag inte har koll på - sitter jag i en bil som tillhör

kommunen. Socialtjänsten. Den instans som jag , vid 20 års ålder, bestämde mig för att med

all min kraft undvika. 

Ta en sak i taget, Mona!

Ibland är det lite som om jag, något eller någon inom mig, försöker ta tag i saker, försöker få

kontroll över Mona.

Det har inte varit så lätt.

Så varför befinner jag mig på detta bilsäte och denna plats i livet just nu? Kanske någon

undrar. I den här bilen, tillsammans med två socialsekreterare. De senaste av alla andra sådana

som har passerat genom åren.

Jag stirrar ut genom en regnbestänkt vindruta. På en glänsande, regnvåt och svart vägbana.

Och här ska jag sitta i tre timmar till. Vi är på väg till ett behandlingshem för att hälsa på en

av mina söner som är morfinberoende. Som har hunnit bli en vuxen man på 21 år. Medan livet

rusade iväg. Med mig som ett viktlöst fågelfjun, dansande och virvlande i vinden och över

solens gyllene strålar. 

"Dina ögon sprider sin glans när du är arg".

Jag är trött, utmattad och tom på energi. Men jag har börjat känna mig lite bättre. Länge har

jag, som sagt, haft en önskan att berätta om allt. Av olika skäl så har jag inte förut kunnat göra

det. Jag ville inte lämna ut och därmed kanske skada de människor som står mig nära och som

jag, utan förbehåll, ännu idag skulle kunna gå genom eld för. Mina fyra söner. 

Jag kanske skriver som terapi. För att sakta läka mitt hjärta som fallit i tusen bitar fler än en

gång i mitt liv.  Och då spelar det väl ingen roll hur disparat min text blir. Men om jag, genom

mina upplevelser, skulle kunna vara till stöd och hjälp för någon av mina medmänniskor

därute. Då skulle jag kanske behöva hjälp med att få ordning på alla dessa ord och tankar. 

Jag börjar bli trött. Det blir jag titt som tätt.  Jag äter en medicin mot depression sedan ett par

år tillbaka. Den hjälper mig att koppla av.  Jag tar en liten paus. Vila. En timme och en kvart.

Om jag skriver en stund varje dag kan jag kanske lyckas få fram delar av mitt budskap. 

Det blir inte av, bara ibland.