Det här var en glädjens dag

Jag minns hur fruktansvärt trött jag var och hur lättad jag var när pojkarna var på LVU/LVM, egoistiskt av mig kändes det som.

Men då kunde jag äntligen slappna av och bara sova.

Egentligen ville jag bara att allt skulle vara normalt igen, och precis det sa min son också - "jag vill att allt bara ska vara som vanligt igen".

Tyvärr föder myndigheterna både ångest, oro och trots i tonåringar. Jag tror varken på hot, rädslor eller tvång.

Men andra föräldrar kan ha helt andra upplevelser.

Socialtjänsten kan man tyvärr inte lita på.

Och inte deras SIS-institutioner heller tyvärr.

Där flödar knarket och knarket gör deras vistelse mer uthärdlig.

Och drogtesterna som leder till att barnen hittar internetdroger i stället, för att de inte syns på stickan. Men kan vara tusen gånger farligare. Dödliga.

Medberoende i all ära, i första hand är vi föräldrar och blod är tjockare än vatten.

Jag är glad att jag alltid fanns där för mina pojkar.

Jag vet inte hur man får bort dem från droger, men socialtjänsten har tyvärr inte den hjälpen., ur askan i elden, så har det känts för mig.

För varje LVU/LVM har de avancerat i sitt användande. För att till sist dö.

Med fem veckors mellanrum, den yngste på stödboende, den äldre ensam i sin säng, nyss hemkommen efter sex månader i LVM-"vård".

Och medan myndigheterna fortsätter att bedriva sin wanna-be vård, skylls allt som går fel på föräldrarna.